Roman: Förhöjningen

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, maj 22nd, 2024

Malin Ullgren

Förhöjningen

Albert Bonniers förlag. 236 sidor. Utkommen.

 

Malin Ullgren – tidigare redaktör på den feministiska tidskriften Bang men numera, sedan 10 år, redaktör och kritiker på DN – har romandebuterat. Boken, Förhöjningen, är ett stillsamt otrohetsdrama som knyter an till en rad olika andra sådana från litteraturhistorien. Ett av dem är Gustave Flauberts genredefinierande Madame Bovary. Och Ullgren kan sin Flaubert.

En farhåga vid läsningen var att boken endast skulle ge något, vara faktiskt tillgänglig, för den väl initierade av Flauberts mästerliga roman. Men så är inte fallet, och boken är inte på något vis en pastisch. Man kan nog läsa Förhöjningen utan att ha läst Flaubert och ändå få ut mycket av den. Dessutom: Precis som Flaubert visserligen är central för boken så är även bland annat D.H. Lawrence ett viktigt bollplank, som för den insatte fördjupar texten.

Likt Emma Bovary förläser sig så förläser sig den namnlösa huvudkaraktären sig, och hon gör det för att råda bor på vardagens tråkigheter. Hon kommer från ett kulturellt hem där man går runt och citerar Shakespeare, och hon spenderar mycket tid på antikvariat.

Det är vid det här laget en ganska sliten trop att skriva om författare och dem omkring, men i detta fall behövs det för att få in litterära referenser och resonemang. Återigen: Man behöver nog inte uppfatta dem alla för att njuta av boken, men det bidrar med något att göra det.

Samtidigt som den namnlösa Hon kommer från ett kulturellt hem så rör hon sig i väldigt borgerliga miljöer, med gamla hus, fina våningar och mycket folk med fina jobb, även om det också finns många med mer vardagliga jobb. Ullgren beskriver denna miljö väldigt väl och hon framstår som en mycket god Stockholmsskildrare, vid sidan en god skildrare av otrohet. Det finns lika mycket Flaubert i henne som Hjalmar Söderberg, en annan god Stockholmsskildrare.

Men boken handlar inte om att skildra Stockholm, utan en otrohetsaffär. Den börjar något släpande men tar sakta fart. Hon söker den för att den inger en känsla av förhöjning. Hon har alltid varit svag för den känslan, förhöjningen. Som barn stal hon böcker från dagis och kände förhöjningen intensivt. Nu söker hon den känslan igen.

Vid läsningen undrar man om boken fokuserar för lite på själva känslan av förhöjning – hur känns den, vad får den en att göra, att vilja? – och kanske en aningen för mycket på vad som alstrar den. Genom boken ges det exempel på hur huvudkaraktären och andra försöker frammana känslan. Men hur känns den? Hur förhåller den sig till andra känslor? Istället är boken ganska vemodig under ytan, för när man vill något väldigt gärna går det ju ofta om stöpet just därför. Men om boken hade fokuserat på detta andra så hade den inte varit lika deskriptiv, utan mer analytisk, och att vara deskriptiv är något som är viktigt för boken.

Boken berör alltså ett någorlunda känsligt ämne – otrohet – men den försöker vara värdeneutral. Den återger enbart deskriptivt vad som händer och berättaren gör inga värderingar. Detta för att studera vad sökandet av den förhöjda känslan leder till. Men boken är ändå inte värdeneutral, för vad den väljer att återge bär med sig ett värde, det indikerar något.

Ullgren gör klokt i att låta det hända mycket i romanen, då stannar inte den deskriptiva texten upp längre än nödvändigt vid det den återger. Likt Flaubert har hon även funnit det rätta ordet för vad hon vill återge. Boken är stilistiskt träffsäker, nästan på gränsen till överdrift, men den är inte pretentiös för det. Den dämpade, stillsamma stilen är väldigt mogen för en debutbok.

Den måste sägas att Förhöjningen är en mycket god bok. Man blir lockad att läsa mer och vi får hoppas att Ullgren skriver mer i den skönlitterära genren.

—

Isak Adolfsson