Roman: Om uträkning av omfång 5

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, november 18th, 2024

Solvej Balle

Om uträkning av omfång 5

Översatt av Ninni Holmqvist

Wahlström & Wistrand. 231 sidor. Just utkommen.

 

Vid det här laget kan man säga att Solvej Balle har brutit läsarkontraktet som etablerades i början av första delen av Om uträkning av omfång. Premissen var att vår berättare Tara fastnat i en loop som är den 18:e november. Hon kom inte ur den. Allt var cirkulärt – men väldigt snart utvecklades romanserien väldigt linjärt. Tid simulerades genom att resa tvärs över världen för att så uppleva olika väder. Och snart märkte Tara att hon inte alls var ensam i loopen, utan en hel drös hade fastnat i den.  Den cirkulära meditationen byttes snart ut mot ett linjärt händelseförlopp.

Vad ska man göra när läsarkontraktet brutits, det kontrakt som läsaren ingår med författaren när hen plockar upp boken? Serien är nu något annat än vad den utgav sig för att vara, den har rört sig långt från sin ursprungliga idé.

Självklart går det älta detta i evigheter, varv efter varv. Men hade det inte varit mer intressant att se den nu femte delen för vad den är i sig?

Okej, låt oss göra det.

I föreliggande del organiserar man sig i ett gömsle i Frankrike, för att bryta loopen, för att hantera den. Tara blir ansvarig för ett arkiv och hennes nya vän Milas för ett bibliotek. Men allt detta är likt en andra historia; det centrala är ändå, åtminstone delvis genom boken, Taras meditationer och de relationer som hon är en del av. Denna den andra historien möjliggör den första historien.

Och den första historien består av meditationer. I denna volym är de mer existentiella än tidigare. Vad händer när man åldras men ens omgivning inte gör det till synes? Vad händer när vi dör i en värld som ändå ständigt upprepar sig? Hur lever man sida vid sida med någon som befinner sig på ett annat tidsplan? Hur levar man tillsammans om man utvecklats olika? Texten vänder blicken inåt, och där tidigare böcker mest har fokuserat på det sociala och kulturella i att tiden står still, så fokuserar denna bok på det inre livet. Det är mer av en livsfilosofisk meditation. Men ändå: Det sociala och kulturella har en framträdande plats. Kanske har det en för stor plats.

Textens struktur är lite annorlunda än i tidigare delar. Det görs många omtagningar vilket ger en känsla av upprepning och ett cirkulär händelseförlopp.

Vid ett tillfälle håller en viss Gita en tal om hur man kan förhålla sig till loopen. Det heter:  ”Och vi ska fortfarande säkert dö, och på sätt och vis går ju tiden även här i vår novemberdag. Men det blir tydligt hur idiotiskt det är: livet i den framåtskridande tiden. Eller var. Innan vi stannade upp. Hur korkat kan man använda sitt liv i en tid som går? Detta evigt framåtsträvande nonsens. Det blir tydligt att människor har kommit på ett sätt att leva som bara klampar på och konsumerar och galopperar och bombarderar och kräver mer och mer”.

Detta är en kritik mot en linjär tidsuppfattning och förståelse av livet till fördel för en cirkulär sådan. Men varför försöker texten stimulera en linjär känsla i boken? Varför skapar den linjer och bryter upp cirklar? Borde inte boken vilja ta tillvara på alla cirklar som omger den? Den gör inte det, och förmodligen beror det på dramaturgi. Men kan inte dramaturgi vara cirkulär?

Ytterligare en aspekt som inte är så tillfredsställande är, att boken har börjat bli förutsägbar. Detta gäller främst relationen mellan Tara och hennes man, Thomas, men även mellan henne och hennes två nya vänner Carl Tarney och Milas.

Ofta arbetar texter med tvetydigheter, med dubbla budskap och liknande, för att nå en effekt. Franz Kafka gör det snyggt i Förvandlingen: Är Gregor Samsa verkligen en insekt eller är han en människa, eller är han både-och samtidigt? Förmodligen är han det sistnämnda. Solvej Balle gör ungefär något liknande i denna serie. Hon definierar aldrig vad det betyder att tiden har stannat. Är det allegorisk på något viss, och i så fall för vad? Är det en gestaltning av en depression, klimatkritik, en samhällskommentar, etcetera etcetera. Eller är det bara ett rent faktum att tiden har stannat? Eftersom inga öppningar ges för vad det kan betyda – vilket det finns hos Kafka – så vet vi inte vad som ska läsas in i det.

Ett exempel på detta är att tillvaron i artonde november nästan överbefolkas av människor som fastnat i loopen. Vad betyder det? Att alla har fastnat i tiden och gör samma sak om och om igen? Det är så svårt att säga vad det ska betyda då upprepningen hos Solvej Balle inte verkar ha någon entydig – eller ens tvetydig – betydelse.

Boken går inte efter vad den borde gå efter; den borde fokusera på sin premiss, att meditera över tillvaron och upprepningen. Istället gör den annat, men lyckas inte hela vägen; boken fokuserar flera sociala och kulturella aspekter, men det når tyvärr inte hela vägen. Det kan bero på att nästan har gjort för mycket av upprepningen. Boken är bättre än tidigare delar av serien, men man får en känsla av att boken inte har så mycket göra med, säg första delen.

Vad som dock ska sägas är att boken, och serien i sin helhet, har en mycket föredömligt språk. Det är kort hållet, deskriptivt och ibland nästan lakoniskt. Därtill finns det en oerhörd lätthet i språket.

Det är inte kul att vara kritiskt till en efterlängtad bokserie på sju delar. Projektet är ambitiöst och varje enskild bok har sin förtjänster, det ska det inte stickas under stolen med, men man måste se böckerna som delar av en helhet.

—

Isak Adolfsson