CD: Nya album med François Couturier & Dominique Pifarély och Julia Hülsmann Quartet
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized torsdag, januari 23rd, 2025François Couturier & Dominique Pifarély: Preludes and Songs. Speltid: 50’16.
François Couturier (piano), Dominique Pifarély (violin)
Betyg:
Release: 24 januari 2025
–
–
–
Julia Hülsmann Quartet: The Next Door (ECM/Naxos). Speltid: 43’10.
Julia Hülsmann (piano), Uli Kempendorff (tenorsaxofon), Marc Muellbauer (kontrabas), Heinrich Köbberling (trummor) och Hildegun Øiseth (trumpet, bockhorn)
Betyg:
Release: januari 2025
Har möjligen jazz-duon blivit en ny trend? Nu är det hur som helst dags för ännu ett duo-album, denna gång med den i sammanhanget lite oväntade konstellationen violin och piano. Å andra sidan kan man diskutera hur jazzigt det är. Men det kan man ju med åtskillig improviserad musik idag, där jazzen integreras med den klassiska musikens uttryck och då inte minst vad vi kan kalla modernistisk konstmusik. Att den franske pianisten François Couturier rör sig i denna sfär är ingen nyhet; det kan räcka att påminna om hans samarbete med cellisten Anja Lechner, och på hans soloalbum Un jour si blanc möter drömskt impressionistiska och vemodigt melankoliska stämningar – som solglitter över ett öde hav och porlande fontäner i övergivna skymningsparker: en sorgsen Maurice Ravel. Och vad Dominique Pifarély beträffar är han sannerligen ingen jazzviolinist av samma slag som Stéphane Grappelli eller Svend Asmussen, vilket den vet som hört honom tillsammans med exempelvis Louis Sclavis.
Den som hört deras album Poros från 1998 (ECM) vet ungefär vad som är att vänta här, även om de blivit mindre expressionistiska och än mer subtila. Preludes and Songs är ett lågmält album med talande låttitlar som ”Les ombres” och ”Lament”. Men det rymmer även jazzstandards som Ellingtongs ”Solitude”, Maschwitz’ ”A Nightingale Sang in Berkely Square” och Gershwin ”I Loves You Porgy” liksom Brels ”Le chanson des vieux amants”. ”Song for Harrison” trodde jag först var en hyllning till George Harrison, men visar sig vara ett porträtt av Couturiers cocker spaniel … Men även om låttitlarna är bekanta är det inte självklart att man känner igen så mycket av låtarna. Duon förhåller sig mycket fritt till originalen, vilket förstås kommer att irritera en del mer traditionella jazzvänner, speciellt dem som har svårt för Nya Wienskolan (Schönberg, Webern) och ett minimalistiskt avantgardistiskt förhållningssätt. Melodi och rytm anas som ett slags underströmmar som mer eller mindre tydligt gör vissa avtryck på ytan. Det är ett album som öppnar sig efter hand för den som ger det tid och sin uppmärksamhet. Ändå infinner sig frågan om det inte blir lite väl subtilt i längden; betyget 3,5 får ses som den fega kompromissen i mitt pendlande mellan 3 och 4..
När Julia Hülsmann med albumet Not Far From Here (2019) utökade sin trio med tenorsaxofonisten Uli Kempendorff hände något; den tidigare lite småtråkiga trion fick ett nytt liv. Det betyder inte att den blivit utmanande, utan det mesta är behagligt och lättlyssnat. Det gäller även kvartettens senaste album Under the Surface, där man på fem spår även får besök av Hildegun Øiseth på trumpet och bockhorn – vilket ger ytterligare klanglig variation. Lite synd kanske att man inte lät henne ta fram ännu ett instrument hon behärskar, nämligen näverluren. Det hade nog kunnat ge en spännande och udda karaktär åt musiken. Nu bjuds genomgående skönklingande, någon gång lite boppig, europeisk jazz av kultiverat slag.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion