Kortroman: Vithet
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, januari 26th, 2025Jon Fosse
Vithet
Översättning av Lars Andersson
Albert Bonniers förlag. 64 sidor. Just utkommen.
Jon Fosse behöver ingen längre introduktion: Norrmannen skriver främst romaner och dramatik, och han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2023 eftersom han gav röst åt det osägbara. Hans verk cirkulerar ofta kring det existentiella i tillvaron. Så, nu var det överstökat.
Vithet är en liten bok i formen av en medvetandeström med starka religiösa undertoner. Premissen är lika bra som enkel. En i livet vilsen man ger sig ut på en biltur, för ”[d]et var en leda som hade kommit över mig, jag som annars aldrig kände mig uttråkad hade gripits av djup leda”. Han är glädjelös, håglös. Ganska snart kör han fast med bilen på en skogsväg och han finner sig tvungen att försöka komma loss. Därtill börjar det snöa vitt. Hela texten har en hög angelägenhetsgrad, en brådskande tomhetskänsla som med enkla medel skrivs fram.
Han måste lämna bilen för att finna folk, som det heter i romanen. Fosse knyter an till en rik litterär tradition när han låter mannen ge sig ut på en resa, förvisso i miniatyr. Han genomgår omvälvande upplevelse; mannen möter en gudomlig, vit skepnad i skogen. Boken skriver fram en religiös prövning men också existentiell vägledning.
Skogsvägen blir en bild för det självdestruktiva, det meningslösa och det slumpmässiga i tillvaron, den väg man kan slå in på utan mening eller mål. Men den ger också möjlighet att finna en lösning på ett självförvållat problem, och när denna lösning är funnen så löses också andra problem upp.
Ett av bokens problem är att greppet inte fungerar fullt ut. Att skildra något genom en medvetandeström har sina begränsningar. På ett ställe heter det ”[j]ag står och ser framför mig in i det ogenomträngliga mörkret”. Varför och i vilket sammanhang skulle man egentligen tänka en sådan tanke? Man registrerar inte sin tillvaro, likt citatet, man riktar den med intention mot omgivningen och tolkar. Förvisso är adjektivet ”ogenomträngliga” en tolkning, men det är ändå något som skaver. Den realistiska ansatsen haltar något. Ändå har boken många förtjänster.
En sådan förtjänst är att berättelsen börjar så nära slutet som berättelsen tillåter för att fortfarande vara greppbar. Vi vet inte så mycket om mannens farhågor och tvivel, men vi förstår dem ändå. Med små medel ger Fosse oss ledtrådar. Mannen har inte ätit på flera dagar, för ”det blir väl gärna så med oss som bor ensamma. Det blir liksom ett företag att laga middag åt sig själv, det blir väl gärna att man tar det som ligger närmast till hans, en smörgås, och jag då har bröd i huset, med nåt pålägg, ofta blir det majonnäs rätt på brödet och så ett par-tre skurna skivor fårkorv”. Fosse berättar ganska mycket men med en önskvärd, balanserad tydlighet.
Ytterligare en förtjänst är textens goda rytm. Den upprepar gärna små ord, fraser och meningar och det skapar en rolig takt till det berättade. Meningarna kan likaså ibland verka slå knut på sig själva, för att sedan lösas upp.
Vithet är en stor bok i kort format. Det religiösa är påtagligt, men det krävs inte en religiös läsare för att uppskatta berättelsen. För det är mycket berättelse mellan pärmarna.
—
Isak Adolfsson
Diskussion