Roman: Hafni berättar
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, mars 9th, 2025
Helle Helle
Hafni berättar
Översättning av Ninni Holmqvist
Norstedts förlag. 162 sidor. Just utkommen.
Helle Helles (f. 1965), en av Danmarks mest tongivande författare, är aktuell med en ny bok på svenska, i felfri översättning av Ninni Holmqvist. Senast utkom Bob (2022) på svenska, och den recenserades här i Kulturdelen.
Den nya boken Hafni berättar rymmer de stora frågorna, men de är inkapslade i de små, vardagliga frågorna. De skymtar förbi men finns därunder, ofta i form av stämningar. Det är typiskt Helle, vilket för övrigt bokens anspråkslösa tjocklek är. Men boken rymmer mycket ändå, framför allt värme men även kolsvart humor.
Föreliggande bok är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2024. Hon nominerades till samma pris 2009 för romanen Ner till hundarna. Att Helle tilldelas och nomineras till priser är ju inget ovanligt: 2005 vann hon det danska Kritikerpriset, 2009 P.O. Enquist-priset, 2016 Danska akademins stora pris och 2022 vann hon Montanas litteraturpris. Men nog om det; det gör inte nödvändigtvis Hafni berättar till en god bok.
Boken börjar med en mening som saknar sin första halva. Vi slängs alltså rakt in i berättelsen, det är Hafnis berättelse om hur hon vill ändra sig, leva om på nytt. Det heter ”Hafni säger: Jag vill inte vara jag. // Jag vill göra om mig själv // Jag vet inte hur jag ska göra om mig själv”. Och därifrån tar texten vid, och den text vi får presenterad för oss är ett referat av vad Hafni har berättat för vår tillbakadragna berättare.
Hafni lämnar sitt gamla liv bakom sig, ger sig ut på en resa genom Danmark i början av april, för att finna något, något om sig själv. Hon söker lyckan, och lyckan finns ofta i den sinnliga njutningen för henne. Men på sin resa möter hon också många främlingar, beter sig lite plumpt men kommer dem nära, och i mötet med dem uppstår något.
Det är i mötet med främlingarna som något händer med Hafni. Hin upphör sakta att vara den gamla Hafni, eller i alla fall en del av den gamla Hafni som hon inte längre vill vara. Ur-Hafni letar sig fram, den hon varit och vill vara igen, och en ny Hafni formas samtidigt.
Det ska sägas att boken kan uppfattas som något händelselös, samtidigt som det just händer en hel del. Men det som händer driver sällan berättelsen framåt annat än en kort stund, innan nästa lilla händelse tar vid. Men boken är ingen handlingsdriven bok, utan den arbetar mer med att teckna Hafnis person och skapa stämningar. Även om de, stämningarna, ibland är vemodiga så finns det en stor glödande värme i texten.
Texten är fragmentarisk och består av lösryckta stycken. Detta grepp ger texten en fart och tillåter att den röra sig relativt fritt mellan tid och rum. Det är ett smart grepp eftersom det speglar hur ett samtal kan röra sig mellan tid och rum, och texten är ju ett referat av ett samtal.
Kännetecknande för Helles språk är att det är enkelt men händelserikt. Somliga vill jämföra det med Ernest Hemingway, men det är inte så fruktsamt. Helles språk är återhållsamt men det döljer inte på samma sätt som Hemingways språk gör. Språket är ändå reducerat, trimmat och stiliserat. Samtidigt består meningarna ofta av en huvudsats med inskjutna satser, vilket skapar en talspråklig om än knapphuggen känsla.
Genomgående för boken är att Hafni utforskar det danska språket, det är inte hennes modersmål. Detta ger upphov till en del komiska, underfundiga formuleringar. En sådan är ”[h]on log trots att hon redan log, om man kan säga så”.
Hafni berättar är en bok man mår bra av. De stämningar boken skapar är tydliga, och de värmer. Det är kanske inte den främsta av böcker, men det är en bok som fyller sin funktion. Och den fyller sin funktion mycket väl, ändå.
—
Isak Adolfsson
Diskussion