CD: Sibelius 6:a och 7:a med Santtu-Matias Rouvali
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized torsdag, mars 27th, 2025
Jean Sibelius: Symphonies Nos. 6 & 7; The Tempest (selection) (Alpha Classics/Naxos). Speltid: 66´29.
Gothenburg Symphony Orchestra, Santtu-Matias Rouvali (dirigent)
Betyg:
Så är det dags för Santtu-Matias Rouvali och Göteborgssymfonikerna att avsluta sin inspelning av Jean Sibelius symfonier. Det sker med de två sista, nummer 6 och 7 – och som bonus får vi ungefär en kvarts smakprov ur skådespelsmusiken till Shakespeares Stormen. Det är inget fel på den, men nog hade tondikten Tapiola varit ett naturligare val i sammanhanget? Men kanske kan vi förvänta oss fler utgåvor från Göteborg? Hur tänker man till exempel runt Kullervo och Lemminkäinen, två verk som på sitt sätt kan ses som ett slags symfonier.
Rouvalis Sibelius har fått ett lite blandat mottagande. Jag hör till dem som, med vissa smärre reservationer, funnit hans tolkningar givande – och göteborgarnas spel har verkligen varit på topp med ett bleckblås som borde ha fröjdat tonsättaren. Nu finns det ju redan en rad kompletta inspelningar av symfonierna (ett tiotal bara med finländska dirigenter), så man kan fråga sig varför vi skulle vara betjänta av ännu en. Men Rouvali har lyft fram det mörka och råa hos Sibelius på ett sätt som motiverat den nya utgåvan och frågan är om någon gjort tredje symfonin lika drabbande.
Det här aktuella albumet har nyligen höjts till skyarna av Ralph Moore på International MusicWeb och totalsågats av Dave Hurwitz som på ClassicsToday brister ut i: ”Horrible, absolutely horrible!”
Jag började med att lyssna på 7:e symfonin, som jag var mest nyfiken på – och blev först besviken då jag till min förvåning fann den lite avslagen. Efter att ha lyssnat igenom ett otal andra inspelningar återvände jag till Rouvalis och fann nu att den faktiskt har en tilltalande kraft som många andra saknar. Men problemet är ungefär detsamma som i hans tolkningar av andra och femte symfonierna och gäller de övergripande valven som inte riktigt tar form. Det blir tydligt när man lyssnar till Leif Segerstams helt fantastiska tolkning av 7:an med Helsingforsfilharmonikerna (Ondine). Han tar nästan exakt lika lång tid på sig som Rouvali (det skiljer några sekunder) men spänner hisnande bågar, låter blecket expandera och skapar stegringar som får en att rysa och lyfta från stolen. I 6:an saknar jag något Paavo Berglunds (Warner) och Segerstams (Ondine) klara linje som genererar ett organiskt flöde genom hela symfonin. Rouvali skapar mer dramatik, men kanske inte riktigt lika effektivt som Osmo Vänskä och hans Lahti-orkester (BIS) eller för den delen Leonard Bernstein (Sony).
Som helhet har Rouvalis Sibelius-cykel sina ups and downs men är ändå klart intressant, och ljudet är verkligen utmärkt. Helt lysande är tolkningen av tredje symfonin som fullständigt golvar mig. Hans styrka är den mörka dramatiken medan han har svårare för linjer, bågar och valv. Det märks främst i 2:an, 5:an, 6:an och 7:an. Så mina Rouvali-favoriter är 1:an, 3:an och 4:an. Samtidigt måste sägas att han verkligen inte bara spelar igenom symfonierna som ett slags dagsverke som varje finländsk dirigent förväntas utföra. Han har något eget att komma med och utvinner nya aspekter som gör man lyssnar med öppna öron. Så nog är hans Sibelius-cykel ett spännande tillskott.
Till sist måste jag bara nämna hans fullständigt gastkramande tolkning av tondikten Skogsrået. Den är inte att leka med!
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion