Noveller och essäer: Den tvivlande Makar

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, april 13th, 2025

Andrej Platonov

Den tvivlade Makar – Berättelser och essäer från 1920-talet

Översättning och efterord av Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz. 238 sidor. Nyligen utkommen.

 

Liksom många stora sovjetiska författare var Andrej Platonov (1899-1951) kritisk mot bolsjevismen. Förvisso var han medlem i kommunistpartiet under kort tid på tjugotalet, men han kände sig aldrig hemma i dess ideologi. I hans verk hittar man skrivningar om en utopisk socialism, vilken skilde sig från den sovjetiska. Han var även kritisk mot Lenins ”nya ekonomiska politik” (NEP) på 1920-talet, vilket var den mer liberala ekonomiska politik som bedrevs innan femårsplanerna infördes. Att han var kritisk mot partiet spilldes över i hans verk, något som i sin tur gjorde att han utestängdes som författare.

I föreliggande volym – Den tvivlande Makar – vilken består av tretton noveller och två essäer, hämtade från 1920-talet, möter vi Platonovs originella språk och mycket absurdistisk humor. Översättaren Kajsa Öberg Lindsten står för urvalet, vilket har gjorts för att påvisa variationen i Platonovs stil och berättelsernas innehåll. Om översättningen som sådan går inget negativt att anföra.

Språket i novellerna är ofta bibliskt i sin stil men med lån från en teknisk vokabulär. Inte sällan finns det inslag av futurism – maskinerna ska förlänga människan, möjliggöra hennes storhet – men det finns även en kritisk hållning till tekniken, ingen blind tilltro. I viss mån kan man tala om en science fiction hos Platonov i somliga av dessa texter.

Texterna ger även prov på Platonovs stora persongalleri. Det är gott om kufar, älskliga personer och ensamma människor. I den mån påminner författaren om Dostojevskij. Karaktärerna är väldigt mänskliga, de är kött och blod, samtidigt som de därtill är samhälleliga varelser och delar av något större.

Stilen skiljer sig åt mellan novellerna, men många har en summarisk stil, där händelser som sträcker sig över flera år, samsas inom ett par meningar, ibland bara en. Det är fallet i ”Sandlärarinnan” men även ”Ivan Zjoch”. Den sistnämnda är en fingerad historisk novell om det dekret om amnesti som Katarina II utfärdade för raskolnikerna, de gammaltroende som motsatte sig den grekisk-ortodoxa liturgin på 1600-talet. I sann socialistisk anda slåss den tjuvaktiga och fiktiva frihetskämpen Zjoch mot den feodala överheten.

Ibland slår den absurdistiska humorn över, så som i ”Moskvasällskapet för litteraturkonsumenter”. Det är en novell där läsaren, konsumenten under sovjetsystemet verkligen blir ”herre över produktionen”, alltså författandet av böcker. Författandet av böcker ska bli direktdemokratiskt, men, vad förstår den stora massan av författarverksamheter?

I volymens inledande novell, ”Solens ättlingar” skrivs det öde jordklotets historia fram med bredda penseldrag. Historieskrivningen rör sig hastigt framåt och efter den ryska revolutionen 1917 följs en nästan metafysisk sådan, en som ska frigöra människans själ och förnuft. För att göra detta måste man underkuva sig naturen och förädla den, och ”[d]etta var socialismen”. Men människorna tar revolutionen för långt. En klimatkris blir ett faktum, likaså en kärlekslös tillvaro. Platonov kritiserar därmed (den sovjetiska) socialismen för en tro på en ändlös linjär tillväxt, vilket skadar naturen, och att förneka den mänskliga naturen.

”Antisexus” är namnet på den kanske fyndigaste novellen i samlingen. Det är en påstod reklambroschyr för en onanimaskin och i en ironisk inledande kommentar menar Platonov att den förmedlar ”en imperialistiska cynism, en regelrätt pornografi och en ohygglig vulgaritet”. Samtidigt menas den ha litterära kvaliteter jämförliga med Anatole France. Men alltigenom är det en borgerlig, dekadent text.

Genom onanimaskinen ska man skapa renare och vänligare människor, något som hela världen kommer dra fördel av. Sedan följer fiktiva recensioner av Antisexus av kända personer, däribland Henry Ford, Gandhi och Oswald Spengler, något som för tankarna till de fiktiva omdömena som läsaren möter i andra bandet av Cervantes Don Quijote.

   Självklart är allt detta satir och udden av den är riktad mot varje ideologi som reducerar människan till något materiellt och rationellt. Människan har ofrånkomligen irrationella behov, så som begär och kärlek. Även om hon inte enbart är dessa behov, kan inget parti tämja människan och göra henne helt trogen, och detta är något som skrämmer partiet.

Kritiken mot partiet fortsätter i flera av novellerna, så som i ”Centrala svartjordsområdet”, där Platonov pekar ut det rutna i den sovjetiska staten. Han kritiserar den framväxande byråkratklassen i Sovjet och byråkratin i övrigt genom en absurd humor.

Det är inte socialismens som sådan han kritiserar, utan bolsjevismens tendens till byråkrati. Platonov skriver att ”[j]ag tror inte på en abstrakt byråkratism – […] överallt måste man föredra människor framför föremål. Att förklara byråkratismen endast med att arbetarklassen och bönderna är ociviliserade kan man inte heller göra, eftersom samma arbetarklass gjorde revolution – en utomordentligt civiliserad sak.”

Det är också just byråkrati som Makar i titelnovellen ”Den tvivlande Makar”, stöter på. Han är en godsint och till en början naiv arbetare som måste bege sig på äventyr till Moskva. Men där mäter han inhuman och osolidarisk byråkrati, vilken hindrar honom i hans strävande. Men han möter också medmänsklighet bland det ryska folket. Blandningen av godhet och naivitet för tankarna till Dostojevskijs idiot, till Kristus. I den efterföljande novellen, ”Den avståndstagande Makar”, drivs kritiken mot Sovjetkommunismen vidare.

De två essäerna – ”Litteraturfabriken” och ”En medvetandets symfoni” – visar på en författare som är engagerad i sin tid, om det nu hade undgått. Den senare är en meditation över konst, filosofi och historia och natur. I den förra frågar Platonov vad litteraturen roll i den nya sovjetisk staten ska vara. Han kritiserar litteraturen för att inte vara lika progressiv och framåtsyftande som exempelvis ingenjörskonsten är. Det krävs en revolution inom litteraturen, en som utvecklar den exponentiellt likt ingenjörskonsten gjorde under början av förra sekelskiftet. Platonov skriver att ”[d]et räcker inte med att bara skapa romaner, man måste också uppfinna metoder för att tillverka dem”, och detta är något som författaren måste göra tillsammans med kritikern. Han premierar själv inte en naturalistisk roman, utan en sådan som avslöjas författarens själ.

Platonov får anses skriva så som han förespråkar. Det är just själen som står i fokus bland dessa texterna i denna volym. Mer specifikt är det konflikten mellan själ och ideologi som är det centrala. För hur ska de två förenas?

—

Isak Adolfsson