Roman: Förlorad mark
Frans Wachtmeister
Förlorad mark
ellerströms förlag. 254 sidor. Utkommen.
Med debuten Territoriella anspråk från 2023 gjorde Frans Wachtmeister en mindre succé. Boken nominerades till såväl Katapultpriset som Borås Tidnings debutantpris. Därtill tilldelades Wachtmeister Lilly och Tage Fridhs stipendium 2023. Allt detta var välförtjänt, Territoriella anspråk var en stark prestation.
Titeln till föreliggande bok – Förlorad mark – kan ses som en pendang till titeln på debuten. Båda böckerna rör sig kring frågor om integrationens (o)möjlighet i Japan. I debuten finns ett lönlöst anspråk att bli en del av samhället, i den andra boken är resignationen ett faktum. Det går utför.
Berättaren har hamnat på dekis. Han sörjer fortfarande sin japanska ex-flickvän, något som framkommer successivt. Han jobbar på en rekryteringsfirma och blåser japanska företag på stora pengar men han riskerar att få sparken eftersom hans siffror de senaste månaderna har varit rödmarkerade. Istället för att engagera sig i sin situation så registrerar han enbart sin omgivning samtidigt som han är helt blasé. Han ges en chans att få behålla sitt jobb, han måste gå om introduktionsprogrammet för företaget. För ett tag skymtar allvaret; han behöver ett jobb för att få ett förlängt visum och inte bli deporterad. De japanska myndigheterna är inte nådiga.
Väldigt väl skildrar Wachtmeister en toxisk arbetsmiljö med passivaggressivitet i överflöd och mången armbågar. Men textens styrka är de cyniska men exakta betraktelserna om japansk kultur, integration och det globala. Det är då texten glänser.
Likaså finns det välfungerade insprängda sentenser i texten. Det finns även essäistiska inslag om konst, politik och religion. Kanske är det med dessa som Wachtmeister glänser som mest, när han med lågmäld intensitet betraktar en kultur han älskar och gjort stora uppoffringar för att få vara nära samtidigt som den inte låter honom komma nära. Det skapar en tvetydig känsla och författaren förmedlar den väl.
För det finns en dubbelhet hos berättaren. Han dyrkar det genuint japanska samtidigt som han föraktar den japanska kulturen för dess styvmoderlighet. Man kan aldrig bli japan, man är alltid i ett privilegierat utanförskap i Japan som västeuropé. Man tilldelas en privilegierad ställning och lika mycket som den behagar, äcklar den.
En författare som texten ofta för tankarna till, och som för övrigt ibland nämns, är Junichiro Tanizaki. I romanen Somliga tycker om nässlor försvarar han den traditionella japanska kulturen, samtidigt som han inser at den spelat ut sin roll i en allt mer globaliserad värld. Samma hållning återfinns hos berättaren, och att han befinner sig och verkar i Japan är ett tecken på globalismens triumf. Berättarens förekomst är ett symptom på problemet.
Allt detta är väl, men – känns inte dessa teman igen från Territoriella anspråk? Visserligen är det uppskruvat, fördjupat och breddat. Själva berättelsen är helt annorlunda men frågorna känns väl igen. Men, rör sig inte ett intressant författarskap ofta kring ett tydligt kluster av frågor? Visst är det så.
En kritik som boken däremot inte undkommer, är hur den hanterar den första stora vändningen. Den är viktigt för texten, såklart, men ges oproportionerligt lite utrymme, vilket skapar en obalans.
Wachtmeister fångar komplexiteten i integration och de medel han använder är högst litterära. Men man glömmer ibland bort det skönlitterära i texten eftersom texten i sin helhet slukar en. Vittnesmålet känns äkta. Det är ett gott betyg. Att cynismen är konsekvent hållen och enbart fördjupas är också beundransvärt. Wachtmeister anstår sig inte att hoppas.
—
Isak Adolfsson
Diskussion