CD: Emmalisa Hallander, Stína Ágústsdóttir, Mette Juul, Klara Ahlersten o Josefine Lindstrand
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized fredag, maj 30th, 2025
Emmalisa Hallander: Out of Reach (Prophone/Naxos). Speltid: 46’45.
Emmalisa Hallander (sång), Filip Ekestubbe (piano), Niklas Fernqvist (bas), Henrik Jäderberg (trummor), Daniel Migdal och Jonna Simonsson (violin), Riikka Repo (viola), Amalie Stalheim (cello). Gästspel: Peter Asplund (trumpet) och Per Texas Johansson (saxofon).
–
–
Stína Ágústsdóttir: Yours Unfaithfully (Prophone/Naxos). Speltid: 41’12.
Stína Ágústsdóttir (sång), Mikael Máni Ásmundsson (gitarr), Magnús Jóhann Ragnarsson (klaviatur och synthar), Henrik Linder (bas), Magnús Trygvason Eliassen (trummor och slagverk).
–
–
Mette Juul: Thank You & Other Stories (Nilento Records), Speltid: 42’21.
Mette Juul (sång, gitarr), Lars Danielsson (kontrabas, cello, melodika, Fender Telecaster, rhodes, orgel), Peter Rosendal (piano, trombon, Rhodes), Xavier Desandra Navarre (slagverk)
–
–
–
Klara Ahlersten & Harald Svensson: Mitt liv (Kakafon Records/Naxos). Speltid: 62’13.
Klara Ahlersten (sång), Harald Svensson (piano), gäster: Ahmed Al Khatib (oud), Henmrik Wartel (ramtrumma), Staffan Svensson (flygelhorn)
–
–
–
Josefine Lindstrand: For the Dreamers (O-tone Music/Edel). Speltid: 40’25.
Josefine Lindstrand (sång, juno-60), Jonas Östholm (piano), Gunnar Halle (trumpet, effekter), Pär-Ola Landin (kontrabas), Fredrik Myhr (trummor, slagverk, marimba), Thomas Backman (klarinett, basklarinett, flöjt, altsaxofon)
–
–
–
Jag lyssnar på Emmalisa Hallanders Out of Reach och den fråga som inställer sig är nästan ofrånkomlig: Vad ska det här vara bra för? Det är som att kastas 70–80 år tillbaka i tiden. Att Hallander beundrar Cole Porter (och vem gör inte det?) går inte att ta miste på, men måste man för den skull också låta som Cole Porter? Naturligtvis inte. Men (och nu kommer verkligen ett stort men!) om man nu gör det så bra som Hallander kan det ju knappast vara något fel. Som kompositör och textförfattare behärskar hon det här idiomet perfekt och levererar den ena övertygande låten efter den andra. Och det blir ju inte sämre av att trion Filip Ekestubbe (piano), Niklas Fernqvist (bas) och Henrik Jäderberg (trummor) är som klippta och skurna för den här musiken, i sann retroanda dessutom förstärkta av stråkar – och så gästspel av Peter Asplund (trumpet) och Per Texas Johansson (saxofon). Det är bara att kapitulera, hälla upp en cool porter och säga: Skål!
En låtskriverska och sångerska av helt annat kynne är Stína Ágústsdóttir, verksam i Sverige men som namnet antyder bördig från Island. Om Hallander var faithful mot traditionen presenterar sig Ágústsdóttir som Yours Unfaithfully, en titel som dock snarare ska ses som något av ett feministiskt statement. Hon fick ett välförtjänt genombrott för fyra år sedan med albumet The Whale (Smekkleysa SM) som då fick mig att tala om ett ”friskt isländskt källsprång med eget sound” med ”solglitter på vatten och droppar från smältande is”. Året därdärpå kom Down to Die a Little (Prophone) som mer poppig och rockig och mindre jazzig. Det är på den vägen hon vandrat vidare och skapat något av en egen genre. Jag får väl erkänna att jag föredrog soundet på The Whale, men det kan man ju ha olika uppfattningar om. Och det är inte tu tal om att Ágústsdóttir vet vad hon gör och behärskar sina uttryck – och så har hon ju den där personliga och uttrycksfulla rösten. Den drömska atmosfären från The Whale vore dessutom opassande för ett album karaktäriserat av frigörelse och revolt och beslutsamhet att bryta sig loss från andras förväntningar för att bli autentisk inför sig själv.
Liksom Ágústsdóttir söker Mette Juul något autentiskt i livet, men hon har en mer sökande och långt mjukare framtoning. Låtarna är melodiösa och hennes akustiska gitarr ger en intim grundstämning som sedan Lars Danielsson och Peter Rosendal på kontrabas, cello, piano, Rhodes m.m. varsamt kompletterar. Till soundet hör att hon, liksom tidigare, avstår från trummor och, med två undantag, från andra slagverk. Även Juul har kommit att mer distansera sig från jazzen, men hennes riktning går inte mot det poppiga utan snarare mot visa, Joni Mitchell och den lyriske Bob Dylan. Det är knappast en slump att hon låter albumet avslutas med en långsam, lågmäld och innerligt vacker version av Dylans ”To make you feel my love”. Annars står hon själv för text och musik till i stort sett alla bidragen. Juul har en behaglig och naturligt personlig röst, ibland med en lätt antydd strävhet som gör att den aldrig blir utslätad. Hon och hennes medmusiker tränger sig inte på. Det behövs inte. Vi lyssnar ändå, för vi känner att de vill oss något som vi gärna tar del av.
Genreöverskridande på ett annat sätt är Klara Ahlersten och Harald Svensson, som rör sig i ett gränsland mellan visa och klassisk musik och med inslag av jazzigare toner i pianot. Svensson har ju en nu femtioårig karriär som improvisatör med rötterna i jazzen. Duon bildades 2023 och Mitt liv är deras skivdebut. För texterna svarar Ahlersten och kända poeter som Ebba Lindqvist, Emily Dickinson, Gabriela Mistral, Delmira Agustini och Rainer Maria Rilke (av någon anledning i engelsk översättning) – och för musiken ansvarar huvudsakligen Harald Svensson. Andra bidragsgivare är Monteverdi, Victor Jara, Soledad Bravo och en anonymus från 1400-talet. Nästan hälften av texterna kommer från den spanskspråkiga världen. Ahlersten har en klar, ljus och lite ungdomlig röst, och det mesta på albumet är lyriskt, lite melankoliskt och elegiskt. Det är inte utan att man tänker sig kyrkorum som lämpliga konsertlokaler för duon. Varje enskildhet är hur fin som helst. Men risken är att helheten blir lite väl försiktigt skönklingande och karaktäriserad av något slags renhetslängtan. Det är egentligen bara i Dickinsons ”Me from Myself to banish” som Ahlersten släpper loss i ett starkare emotionellt uttryck. Men den anonyma sången från 1400-talet blir också ett välkommet avbrott med sin arabiskklingande melodi och lite avvikande sound tack vare Ahmed Al Khatibs och Henrik Wartels gästspel på oud och ramtrumma. Allt är kort sagt så finstämt och finkänsligt att jag nästan känner mig som en buse om jag säger att jag saknar något som skaver och kärvar, lite smuts i allt det rena. Men visst är det betagande vackert.
Att enkelt genreplacera Josefine Lindstrand låter sig inte heller göra. For the Dreamers är den passande titeln på det album som kom i höstas och som kan få associationerna att gå till såväl jazz och pop som till fransk filmmusik och Brian Eno och diverse annat. Ibland är en enveten puls styrande, ibland får vi tyngdlöst sväva bland sommarmolnen eller svepas in i aftonens dimslöjor. Det är som om olika hägringar glider in i varandra och transformeras. Den elektroniska efterarbetningen är, om jag förstått saken rätt, avgörande för resultatet och får sången och de akustiska instrumenten att bli en del av det fascinerande och mer eller mindre drömska ljudlandskap som bär namnet Lindstrand.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion