CD: New Vienna: At the Musikverein, 2016 med Keith Jarrett

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized fredag, juni 6th, 2025

Keith Jarrett: New Vienna: At the Musikverein, 2016  (ECM/Naxos). Speltid: 70’00.

Keith Jarrett (piano)

Betyg:

 

Så har ECM åter sträckt ner handen i den stora Keith Jarrett-säcken och plockat upp en inspelning av en solokonsert. Det verkar finnas hur många som helst. Denna gång fick man i sin hand en upptagning från gamla ärevördiga Musikverein i Wien, gjord den 9 juli 2016. Det betyder att den ägde rum ungefär mitt emellan två av de senast utgivna, nämligen den i Budapest den 3 juli och den i München den 16 juli, två konserter som höll absolut toppnivå. På sitt sätt är Wien-konserten en mellankonsert i dubbel betydelse, även om det känns lite orätttvist att säga det. Den håller förvisso hög klass, men kan trots allt inte riktigt mäta sig med de två andra.

Att albumet heter New Vienna beror helt enkelt på att det sedan tidigare finns en Vienna Concert, inspelad på Statoperan i Wien den 13 juli 1991. På dessa 25 år har det hänt en del. Jarrett kom med tiden att övergå från större sammanhängande till former till fler och kortare avsnitt. Den gamla Wien-konserten bestod av två stora sjok medan den nya är uppdelad på nio delar, vilket medför större koncentration och intensitet. Storformatet gav visserligen möjligheter att resa en ”katedraler” av toner, men detkunde också medföra avsnitt av lite planlöst sökande efter en form, något som är märkbart på konserten från 1991. Tonspråket blev med åren också allt mindre romantiskt och allt mer modernistiskt och i samklang med tonsättare som Bartók och Prokofjev, och ofta när det gäller Jarrett kan lika gärna tala om improviserad klassisk musik som om jazz.

Den nya Wien-konserten inleds sålunda med ett elva minuter långt tour-de-force, ett slags envetet rytmisk toccata, som kan föra tankarna till Bartóks ”Allegro barbaro” och Leo Ornsteins ”Suicide in an Airplane” och ”Danse sauvage” från 1910-talet. Men de hamrande, gärna intrikata, rytmerna interfolieras av utpräglat jazziga partier och av intagande, sångbara, i något fall nästan gulliga, melodier. Någon kanske tycker att de balanserar på det banalas gräns, men Jarrett spelar ju så delikat att man hur som helst blir förförd.

Konserten avslutas med vad som vid den här tiden tycks ha varit något av ett obligatoriskt extranummer, en utsökt improvisation utifrån ”Somewhere Over the Rainbow”.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion