Dramatik: Tragedierna av Athena Farokhzad

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, oktober 28th, 2025

Tragedierna

Athena Farokhzad

Albert Bonniers förlag. 112 sidor. Har utkommit

 

En bit in på 400-talet f.Kr. började man spela teater i Grekland i samband med festligheter till guden Dionysos ära. Det märkliga är att dessa dramer inte tycks ha något bäst före-datum utan fortfarande spelas och dessutom lockar moderna dramatiker till omdiktningar. De tre stora tragöderna Aischylos (525–456), Sofokles (497–406) och Euripides (480–406) har en grundmurad plats inom en västerländsk, för att inte säga global, kulturkanon. Nu är de aktuella igen då poeten Athena Farokhzad valt att ytterligare förstärka deras redan så starka varumärken. I Tragedierna förhåller hon sig till tre av deras verk: Euripides Medea, Sofokles Antigone och Aischylos Perserna.

Jag har svårt att tänka mig något drama som lånat sig till fler versioner än just Medea, historien om barbarkvinnan som dödar sina egna barn för att hämnas på maken Jason som svikit henne. Redan romaren Seneca tog hand om historien på sitt sätt, och i modern tid kan nämnas Dario Fo/Franca Rame, Christa Wolf och svenska författare som Willy Kyrklund, Susanne Osten/Per Lysander och Sara Stridsberg. Med rollgestalter som Medea och Moralen kan man förvänta sig att Farrokhzad skrivit ett idédrama, och det har hon väl på sätt och vis. Men som idédrama framstår det ändå lite tunt, så lika gärna och hellre kan man tala om ett lyriskt drama. Mot Medeas personliga perspektiv ställs Moralens pretention på att ge röst åt det principiella och allmänmänskliga (om man nu inte vill se Moralen som en personifikation av Medeas samvete). Moralens invändningar mot morden är av det slag som jag antar att i stort sett alla mer eller mindre medvetet formulerat för sig själva, och därför hade de behövt ett mer originellt försvar från Medea för att dialogen skulle tända och spännande konfrontationer uppstå. Det hade onekligen sprakat mer om Fos och Rames radikalfeministiska hjältinna hade fått gå i svaromål. Å andra sidan finns här poetiska kvaliteter.

Även Sofokles tragedi – där två moraliska och rättsliga principer står mot varandra i en till synes olöslig konflikt – har lockar moderna författare. I Antigone i New York lät till exempel den polsk-amerikanske dramatikern Janusz Andrzej Głowacki handlingen utspela sig bland uteliggare i Central Park. Farrokhzad gör ingen sådan omplacering utan tar fasta på hur Antigone och hennes syster Ismene hamnat på olika sidor i konflikten genom att Ismene gått maktens ärenden genom att inte opponera mot kung Kreon. Om man glömt grundhistorien blir man ordentligt informerad om den av Farrokhzad genom en rad repliker, vilket ju är generöst. Men det blir inte så bra dramatik. Rätt snart anar vi också att Ismenes och Antigones olika vägval inte kommer att utgöra det fokus som hade kunnat ge framställningen nerv; i stället kommer Ismene att axla systerns mantel och själv utmana Kreon. På slutet står de tillsammans med kören och skanderar ut mot publiken: ”Glöm inte att varje syster har en kör. / Glöm inte att varje martyr har en syster.” Och då har vi hamnat farligt nära 1970-talets plakatteater.

Båda dessa pjäser – ”Moral enligt Medea” och ”Antigones arv” – äger rum så att säga post festum, det vill säga efter att Medea dödat sina barn och Antigone dött i sitt fängelse. När Farrokhzad i ”Persernas pris” tar sig an Aischylos Perserna blir detta ”efteråt” av annat slag. Handlingen äger nämligen rum efter att en teatertrupp under Aischylos ledning har framfört hans tragedi. Den var något för den grekiska tragedin så ovanligt som ett samtidsdrama med utgångspunkt i perserkriget 480 f.Kr. där Aischylos själv deltagit tillsammans med en betydande del av premiärpubliken. Man kan förundras över den medkänsla Aischylos visar de förlorarande perserna, om man nu inte, som Edward Saïd i Orientalism, uppfattar att pjäsen gav de segrande grekerna en chans att gotta sig åt fiendens förlust och förnedring. Jag kan tänka mig att Saïd haft viss betydelse för Farrokhzad. Här blir det allvarligt lekfull metateater. Hon låter de persiska rollerna i Aischylos pjäs spelas av iranier som börjat tröttna på att kväll efter kväll förnöja de grekiska åskådarna med att framställa sig själva som de besegrade. Konflikter uppstår när några gör uppror medan andra i truppen låter sig korrumperas av teaterledningen. Till sist står Drottningen ensam på scen med en chipspåse och ger ord åt vad jag uppfattar som Farrokhzads eget credo. Hon ska nämligen skriva en ny pjäs med en ny dramaturgi där ingen ska förkroppsliga förloraren och ingen heller prisas: ”Det största brottet ska vara att framställa tragedin som ofrånkomlig. Och om kärlek finns ska den börja där underkastelsen slutar.”

”Moral enligt Medea” och ”Antigones arv” fungerar kanske i första hand som lyriska läsdramer även om de självklart går att spela. Den underhållande ”Persernas pris” framstår som mer sceniskt effektiv. Det är också den som tar det originellaste greppet på sin pretext. Genom att gå i kritisk dialog med de gamla grekerna har Athena Farrokhzad desutom visat att dessa fortfarande lever och är aktuella.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.