Bok: Fantasmagorier av Stefan Grabinski

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, november 5th, 2025

Fantasmagorier

Stefan Grabiński

Översättare: Dag Wiberg och Mariola Broniszewska

Förord: Dag Wiberg

Hastur förlag. 257 sidor. Har nyligen utkommit.

 

För den polska litteraturens mest kända vålnader svarar Stanisław Wyspiański i sitt versdrama Bröllopet från 1901. Vill vi besöka mer ockulta och satanistiska domäner för vi söka oss till en annan Stanisław, nämligen den notoriske Stanisław Przybyszewski, han som satt på Zum schwarzen Ferkel i Berlin och pokulerade med Strindberg, Edvard Munch och Dagny Juel för att sedan, i Inferno, under namn av Popoffsky, förfölja den arme August genom att spela Schumanns ”Ausschwung”.

Om vi tänker oss polsk fantastik och skräck mer i Edgar Allan Poes anda, då är det Stefan Grabiński vi bör vända oss till. Stefan Grabinski? undrar ni kanske – och det med rätta. Det är inte bara i Sverige som han får betecknas som helt okänd. Faktum är att han inte ens nämns i Czesław Miłosz’ stora The History of Polish Literature. Och i standardverk om gotik och skräck lär ni inte heller hitta honom. Han och hans verk har alltså i hög grad kommit att förpassas till skuggornas rike, även om han i den kände sf-författaren Stanisław Lem hade en beundrare. Men kanske är han nu på väg att åter träda fram, om inte annat som en osalig ande, och tiden därmed mogen för alla gotik-, skräck- och fantastikexperter att uppdatera sig?

Hur som helst sitter jag här med en ny bok betitlad Fantasmagorier i min hand, och den innehåller femton noveller av Grabiński i svensk översättning av Dag Wiberg och Mariola Broniszewska. Wiberg bidrar också med en utförlig författarpresentation – och som bonus får man en essä av Grabinski där han diskuterar sitt eget författarskap. Han föddes 1887 och debuterade redan 1908. Men genombrottet kom 1919 med Rörelsedemonen. Sedan följde ytterligare noveller i Den galne pilgrimen (1920), Eldens bok (1922) och En sällsam historia (1922). Fantasmagorier utgör ett urval ur just dessa fyra samlingar.

Grabiński såg sig som skapare av en ny litterär genre som han benämnde ”den icke-romantiska fantastiken” som en kontrast till den romantiska fantastik som E.T.A. Hoffmann och hans likar odlat och som Grabiński fann tråkig. Han framhöll också att han knappt läst Edgar Allan Poe, vilket man annars kunde tro, och att han inte alls var bekant med Gustav Meyrink och Stevenson. Må det, men nog framstår de i alla fall som ett slags valfrändskaper. Det gäller inte minst Poe och den sida av Meyrink som vetter åt det morbida. Man skulle här också kunna nämna E. F. Benson och H. P. Lovecraft.

Hos Grabiński möter vi ofta någon som vill undersöka något eller pröva något för att reda ut det eller se vart det leder. Men den där viljan kan lätt övergå i en besatthet där gränsen mot det rena vansinnet är oklar och lätt överskrids. Men det vi kallar vansinne utesluter inte att tillvaron faktiskt rymmer dimensioner som man kanske helst skulle slippa att konfronteras med. Sedan hör det till genren att det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är någons inbillning och inte – ett faktum som i sig är oroväckande och kan väcka känslor av obehag.

Två av Grabińskis novellsamlingar är tematiska och utforskar rörelsens respektive eldens lockelse. Samtliga noveller i Rörelsedemonen har järnvägen som utgångspunkt. Det framrusande loket har lockat tonsättare ända sedan Johann Strauss d.ä. 1827 komponerade ”Eisenbahn-Lust-Walzer” och konstnärer sedan William Turner 1844 målade ”Rain, Steam, and Speed – The Great Western Railway”. Charles Dickens visade 1866 med ”The Signal-Man” att det nya fortskaffningsmedlet kunde platsa i en spökhistoria medan det framrusande svarta vidundret i Gerhart Hauptmanns Banvaktare Thiel (1887) och Pär Lagerkvists ”Far och jag” (1924) förknippas med ödesmättad ångest. Grabinski fascineras av de frågor som expresstågen väcker angående hastighet och tid och hur de kan bemäktiga sig någons medvetande med oroväckande och katastrofala resultat. Att bränder är ett tacksamt motiv för kusliga historier är knappast förvånande, och historierna från Eldens bok ger syn för sägen.

Poes inflytande, om det nu var ett inflytande, märks främst i de senare novellerna. ”I Saras hus” kan sålunda föra tankarna till Poes vampyriska ”Ligeia”. Men Grabińskis Sara är också ett typexempel på den manliga sekelskiftesskräcken för den demoniskt lockande och sexuellt ohämmade kvinnan som tänktes suga livskraften ur mannen. Tidens omhuldade femme fatale dyker även upp i ”Szamotas älskarinna”, och Grabiński ser naturligtvis att skruva motivet ett groteskt extra varv. En annan tidstypisk idé – bekant från Bensons spökhistorier – rör den oklara gränsen mellan medvetande och materia, där psykiska krafter bokstavligt kan sätta sig i väggarna.

Den kritik som kan riktas mot Grabiński är att han någon gång har lite svårt att få till ett riktigt bra slut på en historia. Men för den som lockas av det sällsamma, fantastiska, groteska, mystiska och morbida erbjuder Fantasmagorier en rad lugubra historier att försjunka i, och oroas av, under höstligt mörka timmar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. Ett urval av Bensons spökhistorier finns på svenska i Mannen som gick för långt (Hastur förlag).