Bok: Männen med rosa triangel

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension torsdag, oktober 10th, 2013

Männen med rosa triangel

Heinz Heger

Översättare: Anna Lindberg

Atlas förlag. 193 sidor. Har utkommit.

 

Litteraturen om Förintelsen är minst sagt omfattande, och av naturliga skäl är det försöket att utrota Europas judar som stått i fokus. Men, som numera nästan alltid påpekas, sågs även andra grupper som hot mot den tyska folkstammen – som romer och homosexuella och mentalsjuka. Att vi har så få skildringar av romernas upplevelser beror troligen på deras låga sociala position även efter kriget liksom en bristande tradition att i skrift tradera sin historia. Att homosexuella teg om sina erfarenheter torde ha andra orsaker. Homosexualitet betraktades ju även efter nazismens sammanbrott som något kriminellt eller sjukligt – och skamligt. Offren fick till exempel inte ersättning för sitt lidande med motiveringen att de faktisk dömts i enlighet med gällande lag. En av dem var österrikaren Josef Kohout. Det är hans erfarenheter som ligger till grund för Männen med rosa triangel, som publicerades i Tyskland 1972. Som författare angavs Heinz Heger. Men det är en pseudonym. Om det sedan är en pseudonym för Kohout eller för Hans Neumann kan diskuteras.

Om bokens tillkomst skriver Kurt Krickler i ett efterord till den nu aktuella svenska utgåvan. Neumann ville skriva en bok om de homosexuella i koncentrationslägren. Han kom i kontakt med Josef Kohout som gärna berättade om sina upplevelser för honom. ”Neumann stenograferade hans berättelse, och skrev sedan ned den i vanlig skrift – antagligen delvis fritt ur minnet.” Med andra ord: Den som berättar i boken, dess jag, är Josef Kohout. Men den som formellt hållit i pennan är Hans Neumann. Märkligt nog tycks Kohout själv inte ha varit intresserad att läsa det färdiga manuset innan det gick i tryck, men enligt hans livspartner ska han senare ha avfärdat de felaktigheter som blev resultatet som oviktiga. Krickler påpekar till exempel att Kohout i verkligheten inte var student utan utbildad frisör och att det slår fel på två år när det gäller hans ålder. Här kan man naturligtvis också tänka sig att Neumann medvetet ändrat för att skydda Kohouts identitet. Men det gäller knappast de uppgifter som förekommer om lägercheferna i Flossenbürg dit Kohout kom 1940. Det står till exempel att man fick en ny i mars 1941, men då skedde inget byte, och den man som skildras kan, vad jag förstår, inte vara någon annan än den brutale Max Kögel som tillträdde i april 1943. Det må i sammanhanget vara tämligen ovidkommande, men jag hade ändå gärna sett en utgåva med källkritiska kommentarer av en historiker – inte minst för att föregripa ifrågasättanden från förintelseförnekare och homofober.

Men det viktiga är naturligtvis den unika skildring vi får av de ”rosa” fångarnas situation i de nazistiska koncentrationslägren. Boken är dessutom extra intressant genom att den inte väjer för det som annars varit näst intill tabu inom mycket av vittnes- och lägerlitteraturen, nämligen sexualiteten. Här skildras den öppet och ärligt och utan förskönande omskrivningar. Kohout använde den som en strategi för att överleva. Genom att bli ”älskare” åt kapos och blockäldste fick han beskydd och privilegier och kunde undgå de bestraffningar som ofta ledde till döden. ”Min vilja att klara mig genom koncentrationslägret var enormt stark. Men att överleva under SS-monstrens herravälde hade ett högt pris – moral, anständighet och heder. Jag led av det, men utan mina relationer med olika kapomän skulle jag inte vara vid liv idag.” Men Kohout visar också hur en sådan i grunden ojämställd relation faktiskt även kunde rymma känslor av ömhet och respekt.

Lägervärlden var i sig absurd, och det gällde att förstå och utnyttja de spelregler och hierarkier som utvecklades inom denna absurditet. Kohout spelade sina kort väl och lyckades så småningom avancera till kapo, en närmast osannolik position för en fånge med rosa triangel. De homosexuella var inte bara föraktade av SS och lägerledningen utan även av sina olycksbröder, och då alldeles speciellt av de politiska fångarna. Kapos valdes också vanligen bland de kriminella som favoriserades och spelades ut mot de andra – en taktik som för övrigt också praktiserades i de sovjetiska lägren.

Kohout har en skarp blick för bögföraktets och böghatets perversa tankevärld – om man nu över huvud taget kan tala om tankevärld i sammanhanget. Det börjar redan när han transporteras från fängelset i Wien till koncentrationslägret Sachsenhausen och hamnar i en tågcell tillsammans med två rånmördare. När de förstår att han är bög, och sålunda ”onormal”, uppfattar de honom som fritt byte och tvingar honom att tillfredsställa dem: ”Det var helt främmande för dem att även homosexuellas lust har att göra med känslor och mänsklig kontakt.” De trakasserar honom som fjolla, men ”själva var de minsann inga fjollor, utan helt normala män, trots att de just tvingat mig att suga av dem.” Samma sak gäller i lägren, där de sexuella relationerna mellan annars heterosexuella män var utbredda. Man hade inga problem att begå homosexuella handlingar men skulle aldrig i livet ha accepterat att bli kallad homosexuell. Att en man utnyttjar sin maktposition över en annan man för att tillfredsställa sin lust ansågs självklart; att en man söker sig en annan man av kärlek ansågs perverst. Av någon anledning var det dessutom de homosexuella som hånades som sexfixerade.

Koncentrationslägren var en plats för vardaglig förnedring och våld; det var ju så att säga själva poängen med dem. Men Kohout ger oss också fruktansvärda exempel på hur de gav rena sadister en chans att agera fritt – som lägerkommendanten som skamlöst onanerade medan han lät piska fångar till blods. Svår läsning är också avsnittet om lägerbordellen som inrättades 1943 på order av Himmler – svår därför att de flesta av fångarna, utom Jehovas vittnen, inte gjorde sig några betänkligheter när det gällde att utnyttja de ditfraktade kvinnliga fångarna – som efter avslutad tjänstgöring, utslitna efter tvåtusen ”kärleksakter” på sex månader, fraktades bort igen för att likvideras. De homosexuella männen beordrades dessutom att en gång i veckan avlägga bordellbesök i tron att det skulle bota dem från deras sjukliga läggning.

I april 1945 tvingas alla lägerfångar ut på en marsch undan de allierades anryckande styrkor. En morgon upptäcker man att alla SS-män flytt fältet, och snart dyker en pansarvagn med vit stjärna upp. Till sin stora förvåning hälsas wienaren Kohout av en amerikansk officer som talar äkta Wienerisch, och inte långt senare är han tillbaka i sitt gamla hem. Ett lyckligt slut kan man tycka. Men glädjen grumlas av grannar som tisslar om ”bögen som suttit i koncentrationsläger” och av myndigheter som vägrar att erkänna hans lidanden just därför att han är homosexuell. Han undgick att dödas för sin kärleks skull, men för sin kärleks skull tvingades han fortsätta att leva på samhällets skuggsida.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.