CD: Visor x 5: Två samtida svenskar (Lars Demian och Niclas Abrahamsson), en norrman (Karl Heldal) – och Bellman (med Thord Lindé och Matteus Blad)

Lars Demian: Vem e det som bestämmer  (Erototon/Border). Speltid: 36’17.

Lars Demian (sånger, piano), David Tallroth (blås, strängar, kör), Love Meyerson (slagverk, dragspel), Julia Frey, Yrsa Schau, Thomas Pereigis (kör)

–

–

–

Niclas Abrahamsson: Pojken i vindstrappan  (Kakafon Records/Naxos). Speltid: 32’44

Niclas Abrahamsson (sång och gitarr), Johan Ludvig Rask (trummor, slagverk, gitarrer, bas, kör elektronika), Mikael Klaening (kontrabas), Lars Sjöstrand (bastuba, trombon), Karl Fimmerstad (trumpet), Ingegerd Wessel och Greta Kimblad Rask (kör), Livet Nord (violinquinton), Åsa B Johansson (piano)

Karl Heldal: Trøst i mørketid  (Kakafon Records/Naxos). Speltid: 26’44

Karl Heldal (sång, gitarr), Martin Olsson (kontrabas, gitarr, piano, keyboard), Emilie Heldal Lidsheim (violin, viola, koring)

–

–

–

–

–

Thord Lindé sjunger Bellman: Venus jag följer – med Bacchus jag flyr  (Vax Records/Spotify, cd gm https://thord.com/cd.html). Speltid: 40´14.

Thord Lindé (sång, gitarr, arr.), stråk- och blåsmusiker ur Radiosymfonikerna och Hovkapellet

–

–

–

Matteus Blad: Bellman  (cd gm https://matteusblad.fi/butik#!/products/bellman-cd-album ). Speltid: 64’00.

Matteus Blad (sång, gitarr), Lotta Ahlbeck (violin, arr.), Sara Devoyon (cello)

–

–

–

–

–

Det är ett tag sedan Lars Demian hörde av sig på skiva, men nu är det dags och då med albumet Vem e det som bestämmer – och det kan man ju fråga sig. Demian har onekligen hittat en egen nisch inom svenskt musikliv och kan framstå som något av Sveriges svar på Vladimir Vysotskij, både musikaliskt och textmässigt. Men här finns också inslag av Tom Waits, Cornelis och Brecht/Weill – allt kryddat av kabaret och klezmer, ibland med romskt Balkan-stuk i den klatschiga och härligt stökiga instrumentationen, där inte minst David Tallroth spelar på det mesta som har strängar eller går att blåsa i medan Love Meyerson nöjer sig ned slagverk och dragspel och Demian med ett piano. Och det räcker gott.

Lars Demian som han tog sig ut för 34 år sedan (foto: Mimarob)

Demian rör sig gärna på samhällets skuggsida, utom i ”Dom som bestämmer” förstås, och i grund och botten är vi alla djur, apor som kör bil och har mobil, som det heter i ”Samma apa”. En roligt rimglad kärleksförklaring hittar vi i ”Vilsen” som också lyckas få in en aktuell politisk gliring: ”Som en födelsedag utan gratulanter / Som en Taliban bland glada musikanter / Som sjukvården utan immigranter / Så vilsen är jag utan dej”. Mycket här i världen förgår men ölet består och får sig en egen en hyllning med drag av Robert Burns (i Frödings översättning). I ”Våra nazister” ironiseras över undfallenhet mot högerextrema grupper och ”Krigaren” är ett slags motsvarighet till Dan Berglunds ”Under attack” på albumet Liv och dikt från i förfjol. Hans ”Sverige-vän” är hos Demian en incel-man som sitter vid sin dator och fegt anonymt hatar håriga feminister, djurrättsaktivister, nycirkusartister och hela kultureliten. Men mest av allt hatar han alla kvinnor som inte vill ligga med honom. Nog håller Lars Demian stilen, och det är bara att vara tacksam över.

Niclas Abrahamsson är bland göteborgare känd som mannen bakom Majornas inofficiella nationalsång ”Majornahymnen” som nu har ett antal år på nacken. För tre år sedan gjorde han så en mycket övertygande albumdebut med Låtar i livets närhet, och nu är det dags för Pojken i vindstrappan, där det blåser kallt från Vänern. Vi befinner oss nämligen i Lidköping, Abrahamssons barndomsstad, och flera av låtarna skildrar hans (?) uppväxt i staden. När i en av dem upprepas ”å Lidan rann” går tankarna ofrånkomligt till Claes Pihls album Medan Viskan rinner (Kakafon) som kom förra året och som också kretsar kring en pojkes uppväxt nära en å. Men Abrahamsson har råare och tuffare erfarenheter att förmedla än Pihl och drar sig inte för att i trilogin ”Från Vänern blåste kallt” skildra barns liksom obekymrade grymhet mot värnlösa. Det gör han i en sakligt konstaterande ton och med en effektfull svart drastisk humor, där den närmast muntra musiken med Lars Sjöstrands tuba och Karl Fimmerstad trumpet sätter pricken över igenom att vara kongenialt opassande. I de känslomässigt ogarderade ”Pojken i vindstrappan” och ”Sorgens svarta glänta” får Livet Nords violinquinton lyfta fram och förmedla stämningar av annat slag.

Med rätta kan vi i Sverige berömma oss av en fantastisk vistradition från Bellman över Sjöberg och Taube till Cornelis och Elisabet Hermodsson. Men nog kan det finnas anledning att även blicka över Kölen – och då kanske upptäcka Karl Heldal vars senaste album Trøst i mørketid nu kommit på svenska Kakafon. Det här är vissång i en norsk tradition från Alf Prøysen och Finn Kalvik över Lillebjørn Nilsen och Alf Cranner. Men den melodiösa melankolin och den varma, mjuka rösten får mig också att associera åt ett annat håll som jag först inte får fatt i. Så slår det mig: Om Demian är Sveriges Vladimir Vysotskij är Heldal Norges Bulat Okudzjava. Här finns fina och ibland lite sorgsna kärleksvisor, men även lågmäld samhälls- och tidskritik om hur vi förlorat oss själva och gått vilse i moderniteten och glömt att förvalta vår jord. ”Gi meg ro” blir något av en motsvarighet till Hasseåtages ”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord”. Kanske undrar en svensk publik – i alla fall den som inte sett den lysande norska TV-serien Makten – vem den där cyklande Einar Gerhardsen i visan är. Närmast är hans Norges motsvarighet till Tage Erlander och liksom Tage representerar han en art av politiker som idag är utdöd, vilket också är visans lite sorgsna poäng. När Heldal i ”Det store åpne rommet” sjunger ”En ny vår står frodig och väntar på mer” kommer jag lite vagt att tänka på Prøysens ”Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står”. Men, karaktäristiskt nog, finns det en mörkare klangbotten hos Heldal när han uppmanar oss att bryta oss loss ur förkvävande tankemönster och möta livets levande rikedom.

Efter dessa moderna visor kan vi gå drygt 200 år bakåt i tiden till 1700-talets andra hälft. Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där (för att citera Owe Törnqvist)? Carl Michael Bellman, förstås. Förra året presenterade Thord Lindé albumet Venus jag följer – med Bacchus jag flyr medan Matteus Blad kort och gott och rakt upp ner för tre år sedan gav ut Bellman. Det gick mig förbi när det var utgivningsaktuellt, men Bellman har inget bäst före-datum.

Det var Sven-Bertil Taube som 1960 revolutionerade Bellman-sången. Nio år senare kom Fred Åkerström, och sedan var inget sig riktigt likt med Cornelis, Mikael Samuelson och andra. Bellman var ju estradör, och sångerna måste gestaltas för att få det liv de förtjänar. Åkerströms uttryckskraft kan ingen matcha och att ens försöka leder lätt fel. Tack och lov gör inte heller Lindé några försök i den vägen utan är mer tillbakahållen men ändå uttrycksfull och personlig. Det gör att man med behållning även lyssna på hans versioner av åkerströmska paradnummer som ”Glimmande nymf” och ”Ack, vad för en usel koja”. Till det goda intrycket bidrar även de smakfulla och snygga arrangemangen framförda av stråk- och blåsmusiker ur Radiosymfonikerna och Hovkapellet.

Matteus Blad (https://matteusblad.fi/press).

Allra först blev jag lite betänksam när jag hörde Matteus Blads finlandssvenska intonation, men sedan var jag fast. Han dramatiserar texterna med en skådespelares hela uttrycksregister utan att det någonsin blir utrerat. Texten står i fokus och Blads diktion är en fröjd; inte en stavelse går förlorad trots det livfulla och känsloladdade framförandet. Han hittar nya dimensioner i epistlarna och får mig verkligen att höra Bellman på nytt. Till det kommer de sparsmakade men ändå rikt varierade och effektfulla arrangemangen för gitarr, violin och cello signerade violinisten Lotta Ahlbeck. Albumet rymmer dessutom två epistlar som inte finns med i 1792 års utgåva och vars melodier var obekanta till 2019 när Bellmanforskaren James Massengale upptäckte dem. Och nu får de alltså premiär på skiva: Epistel till Beckmanskan och Epistel angående slagsmålet på Blå Porten. Jag kan bara hoppas att Matteus Blad följer upp den här skivan med mer Bellman.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.