Hem » Recension, Skönlitteratur » Roman: Strindbergs stjärna

Roman: Strindbergs stjärna

Roman
Strindbergs stjärna
Jan Wallentin
Albert Bonniers förlag. 470 s. Har utkommit, 6 oktober.

———-

Det är mycket Strindberg nu och mer torde det bli, inför 100-årsjubileet 2012 av August Strindbergs död. Men den här gången handlar det inte om August, utan om hans yngre släkting, fysikern Nils Strindberg, som deltog i ingenjör Andrées ödesdigra ballongfärd över Arktis 1897, med tragiskt slut på isen. Enligt Jan Wallentin, i debutromanen ”Strindbergs stjärna”, var det inte Nordpolen som utgjorde det egentliga målet för expeditionen utan något långt mer mystiskt och länge hemlighållet.

Den som minns barndomens sagor kommer säkert ihåg luffaren som lärde den snåla gumman koka soppa på en spik. Den sagan föll mig osökt i minnet då jag läste ”Strindbergs stjärna”. Spiken i det här fallet är intrigen, som inte är tunn men gammal, och tämligen krokig. Och soppan, ja den blir precis som i sagan mustig av alla andra ingredienser kocken tillsätter underhand. Jan Wallentin snålar inte på vare sig kryddor eller fläskben i anrättningen.

Det börjar som i en modern thriller, vilken som helst, med en ensamdykare som utforskar nedlagda gruvor i Falutrakten. Han föresätter sig att slå ett rekord och kommer ner på 200 meters djup i en gruvgång, där han gör ett sensationellt likfynd i en grotta. Upptakten är hårresande. Jan Wallentin spelar skickligt på klaustrofobiska skräckkänslor och det lovar gott för utvecklingen när dykaren i hemlighet stjäl med sig ett föremål från fyndplatsen, ett egyptiskt ankh-kors som den döde håller hårt i sin hand. Korset visar sig vara det ena av två, av varandra beroende, maktföremål som inflytelserika organisationer ute i Europa är på jakt efter. Men det är som sagt bara början.

Antihjälten, historieforskaren Don Titelman, en kutryggig, neurotisk pillerknaprare i Woody Allen-klass, som brottas med med sitt judiska arv och skräckbilderna från farmoderns berättelser från förintelselägren, dras mot sin vilja in i jakten och blir, än mer ofrivilligt, bytet alla är ute efter. Snart befinner han sig på flykt, efterlyst för mord. Tillsammans med sin försvarsadvokat Eva Strand, en kvinna med extraordinära gåvor, hamnar han på sin flyktväg i Flandern, dit en ledtråd fört honom. Mer ska inte avslöjas här.

Jan Wallentin kastar i det ena fläskbenet efter det andra i soppan.

Där figurerar upptäcktsresanden Sven Hedin i en sandbegravd ökenstad i Taklamakanöknen; den av ”blut und boden” och arisk mytologi besatte SS-chefen Heinrich Himmler och ”Himmlers Rasputin”, mystikern och neopaganisten Karl Maria Wiligut; gruvdrängen Fet-Mats; den mytomspunna tunnelbanestationen Kymlinge dit endast spöktåget Silverpilen går; krigskyrkogården från första världskriget utanför staden Ypern; en Doktor Strangelove-liknande ledare för en skum stiftelse och en medial italienska som slåss som Lisbeth Salander; den ryska atomisbrytaren Jamal med destination Nordpolen, och mycket mera.

Jag föreställer mig att Jan Wallentin har haft hjärtligt roligt när han skapade sin mäktiga skröna. Där förkommer blinkningar till fler verk inom spännings- och fantasygenren än läsaren hinner snappa upp. ”Da Vincikoden” och alla dess efterföljare, naturligtvis, men även Peter Høegs ”Fröken Smillas känsla för snö” och sannerligen anar jag inte lite Tolkieninfluens hos den okända metall som korset och stjärnan tillverkats av.

I vissa avsnitt är det journalisten Wallentin som tar över. Där skriver han seriöst och kunnigt om exempelvis första världskrigets masslakt på tonårssoldater, eller om nazisternas ”medicinska” experiment på lägerfångar. Atmosfären, och kaoset på en lokal tidningsredaktion när plötsligt ett scoop dyker upp, och kvällspressens blodvittrande anstormning, det kan han på sina fem fingrar. Men det är blandningen jag har svårt för. Jag vet inte vad det är jag läser. Spännande är det, men det flummar ut mer och mer, särskilt på slutet.

”Strindbergs stjärna” innehåller stoff till kanske tio andra, både innehållsmässigt och språkligt mer genomarbetade böcker. Dock verkar receptet vara det rätta. Soppan – förlåt! – boken, var redan innan den kommit ut såld i översättning till fjorton olika länder, till svindlande belopp. Så det verkar som man kunde sammanfatta ett omdöme: ska du bara skriva en enda bok i år, eller i ditt liv – skriv då en sådan här! Sedan kan du skratta, hela vägen till banken.

Måna N Berger driver antikvariatet Mjölkboa och är frilansjournalist.

Share

Lämna ett svar

© 2014 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree