Jag klär av mig naken
Krönika söndag, november 28th, 2010”Vad du tog i i ingressen!” En kommentar angående min recension av Mohlavyrs spelning i fredags fick mig att återigen fundera över en sak som så många gånger har slagit mig när jag läst diverse kultursidor. Varför är det så fattigt med entusiasm i kulturkritiken? Jag kan bli stolligt entusiastisk över olika kulturyttringar. När jag var tolv och såg ”Trollflöjten” kunde jag inte tänka på annat under en lång tid. Och jag har inte blivit ett dugg svalare så här tjugofyra år senare.
Mozart – tårar i ögonen 1986
Jag skäms inte det minsta för att jag kan bli helt knockad av musik, film, teater och konst. Och ändå verkar det ses som något lite lätt suspekt när en kulturkritiker jublar. Nej, man skall tydligen sitta där och strypas av sin svarta polotröja och krafsa ner något balanserat. (En barsk sågning går dock bra.) Artisten på scen skall gråta och skratta och förmedla allsköns känslor. Publiken skall ryckas med och jubla och dra efter andan. Men kritikern skall rapportera på det där objektivt subjektiva sättet.
Och det är inte det att jag inte kan vara kritisk. Jag plockar gärna isär kulturen i bitar för att analysera. Det är en viktig del av den egna utvecklingen som människa och ett litet strå till stacken till människans utveckling i det stora. Om man skall plocka fram förstoringsglaset för att visa på fel och brister och ställa det i relation till samhället, måste man också kunna förstora det euforiska och ställa det i relation till sig själv.
Mohlavyr – Tårar i ögonen 2010
Är kulturkritikerns uppgift att referera? Katharsis, är det något man kan vaccinera sig mot? Jag har missat den injektionen, kan jag meddela. Jag är en människa som lever och mår bra av att känna entusiasm och eufori, och jag vägrar lägga bort mig själv i mina recensioner och krönikor. Jag är inte rädd för att vara känslomässigt naken.
—
Åsa Jonsén är redaktör på Kulturdelen
Fortsätt bara som du är, gör och skriver, du denna sällsynta fågel på vårt kritikertorra lands kultursideshimmel.
Helt ensam är du inte, även din kollega Sophie Allgårdh på SvD och Palletten fick ordentligt med smisk i höstas för en lite väl personlig om än mycket fint ifrågasättande kritik av utställningen på Moderna.
Alltför många ömma tår gnällde och gnydde.
Kanske unga, intelligenta dessutom vackra och verbalt geniala kritiker som ni i kollegers och kulturelitens ögon snarast bör inordna sig bland de duktiga, pålästa och samarbetsvilliga partners som knappt rör en min även om deras hjärtan blöder sena kvällar, på efterfester och kolleger emellan.
Det är klart att ibland kan det kännas lite svårt när adjektivens superlativa höjd börjar ta slut så inget blir kvar när de största hjärtflimrande artisterna gör entré men, ja, varför inte, ni ordkonstnärer får kreera de nya dito.
Så fortsätt men likt alla konstnärer som vågar sitt hjärta, sin själ så glöm inte att avståndet till schavotten minskar med kvadraten av intensiteten i ditt verk vare sig det är i bokstäver, brons, dans eller olja.
Erik Geijer skrev en nyårsnatt något jag ofta tänker på när förtvivlans låga bränner för djupt:
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Hälsar Richard
Bra!