Bok: I skuggan av ett krig

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur onsdag, juli 13th, 2011

I skuggan av ett krig: Möten och samtal 1917–1919

Marina Tsvetajeva

Översättning: Elena och Bengt Samuelson

Ellerströms. 238 sidor. Har utkommit.

”Poeter dödas alltid.” Orden är Marina Tsvetajevas. Och de är djupt rotade i rysk erfarenhet. Förmodligen hade hon Aleksandr Pusjkin och Michail Lermontov i åtanke. Båda föll offer för meningslösa dueller under 1800-talet. Men hennes ord skulle bli bara alltför sanna efter att Stalin etablerat sig som Sovjetunionens obestridde ledare. Själv tog hon sitt liv 1941 i Jelabuga, en sibirisk landsortshåla dit hon evakuerats med sonen när tyska trupper vällde fram över Ukrainas slätter. Mannen var avrättad och systern och dottern satt i läger.

Men kanske skall man förstå hennes uttalande i en mindre konkret betydelse. Ryskan skiljer mellan byt och bytie, mellan det ”egentliga” livet och det påträngande, banala vardagslivet. För en konstnär som Tsvetajeva var det bara det förra som egentligen räknades. Men det är inte lätt att värja sig mot den tillvarons påträngande trivialitet som får borgaren att leva men som dödar alla sanna poeter.

Den ryska konstnärsuppfattningen har sina rötter i den tyska romantiken med dess skarpa skiljelinje mellan ande och liv, där konstnären som en andens representant kan bli en främmande på jorden – men i förbund med evigheten – till skillnad från borgaren som är denna världens suverän. Tsvetajeva återkommer ofta i sitt författarskap till poeten som ett slags undantagsmänniska, både upphöjd och fördömd, gudars och gudinnors like och samtidigt föraktad och förkastad. Poeten är en komet som måste följa sin bestämda bana; dikten har diktaren i sitt våld.

Tillsammans med Anna Achmatova, Osip Mandelstam och Boris Pasternak bildar Marina Tsvetajeva vad man ibland kallar ”de fyra stora” inom rysk 1900-talspoesi. Så såg de nog också sig själva. Men denna hennes poetiska position har inte varit självklar. Länge var hon kontroversiell även i väst för sin kontrarevolutionära inställning och man kunde få läsa att hon ”inte förstod” Oktoberrevolutionen – till skillnad från den hyllade Majakovskij. Frågan är om hon inte förstod den bättre än sin ”käre fiende”. Tsvetajeva lämnade Sovjetunionen 1922 för att förenas med sin man som stridit på den vita sidan under inbördeskriget. Men hennes möjligheter att verka som poet i Sovjetunionen hade också blivit allt mer kringskurna då hon vägrade att anpassa sig efter den nya makten och sturskt och utmanande deklamerade sina kontroversiella dikter. Exilen framlevde hon Berlin, Prag och Paris, ofta i materiell knapphet medan passionerade kärleksförbindelser drog förbi och transformerades till poesi. Samtidigt var hon obrottsligt lojal mot sin familj – en lojalitet som bäddade för den slutliga katastrofen. Mannen hade under 30-talet låtit sig lejas som sovjetisk agent, och efter att ha deltagit i ett attentat togs han hem. Dottern, som svärmade för kommunismen, hade rest tidigare. Sonen tryckte på. Till sist gav Tsvetajeva vika. Hon återvände till Sovjetunionen 1939 för familjens skull och utan illusioner. Ändå blev allt värre än hon föreställt sig. Mannen sköts och dottern fängslades; systern satt redan i läger. Utan möjlighet att publicera sig och utan vänner som vågade eller kunde hjälpa henne förvandlades Tsvetajevas tillvaro till en förnedrande plåga. Till sist hittade hon den krok hon sökt för sitt rep.

Marina Tsvetajeva är först och främst poet men skrev även en del underbart egensinnig prosa, en poets prosa. På svenska finns bland annat Min ryska barndom (Tiden 1981), Poeten och tiden (Ersatz 1997) och Brev till Amasonen (Ersatz 1998). Nu har Elena och Bengt Samuelson samlat och översatt anteckningar där hon skildrar åren 1917–1919. I skuggan av ett krig har de kallat volymen, och det krig som avses är naturligtvis inbördeskriget som följde på bolsjevikrevolutionen. Men frågan är om inte ”I skuggan av en revolution” hade varit en bättre titel, ty det är till revolutionen och inte till kriget som Tsvetajeva ytterst förhåller sig. Varifrån texterna är hämtade, och om Tsvetajeva själv lät publicera dem under sin livstid, framgår tyvärr inte av bokens efterord och alltför knapphändiga och nyckfulla kommentarer. Men frånsett detta är det en utmärkt utgåva. Här blandas dagboksanteckningar, reflektioner och aforismer. Vi får snabbt fångade scener från bristens och eländets Moskva under dessa svåra år när en säck frostskadad och rutten potatis var allt man kunde hoppas på. Tsvetajeva är suverän när det gäller att avlyssna samtal och att blixtbelysa en situation: hon drar med pennan över pappret som en tändsticka över plånet – och bilder flammar till i mörkret.

Vi befinner oss mitt i tumultet och oredan och ovissheten, får brottstycken av samtal, repliker i natten. Rekvisitionsenheten som väcker den sovande med en stövelspark för visitation och sprättar upp bolster i jakt på ikoner (för deras guld). Osäkerheten, oron, fatalismen. Kvinnan som läser Kapitalet därför att hennes man inte ger henne några romaner. Släpa på korgar och knyten i överfulla tåg, sitta sammanpressad med andra i en öppen godsvagn, försöka sälja några bitar chintz till bönder, bli rånad på öppen gata. Hånas som fattiglapp av någon, som borgarkärring av en annan, som ”högdragen kortklippt dam” av en tredje. Känna tvånget att passa sina ord – och att vägra passa sina ord.

Och mitt i allt förmågan att plötsligt få skönheten att glimma till i tristessen och fattigdomen och utsattheten, att ge vardagens grå timmar sagans glans för en minut. Tsvetajeva revolterar mot livsvillkoren, vägrar att låta dem sänka henne. Hon är bitskt i formuleringarna, men också humoristisk, stursk och okuvlig. Utan att fråga sig hur hon ska få mat för dagen kan hon resa sig och lämna ett arbete som får henne att andligen förtvina. ”Jag vill inte dö av svält år 1919, men ännu mindre vill jag bli ett svin”. Hennes själ är inte till salu.

Själva skrivandet är hennes högtidsstunder, och här kan hon mitt i nöden formulera sina tankar om kärleken och tacksamheten och den av henne älskade tyska kulturen. Hon är romantikern som dyrkar Napoleon och upprorsmän som Stenka Razin och Pugatjov. Hon dras till de storslagna individerna och skyr de stora idéerna. Hon citerar folk som säger: ”Kommunismen är vacker, kommunisterna är fruktansvärda!” Enligt henne förhåller det sig snarare tvärtom. Hon ser sig som avskild mängden även när hon delar dess villkor och skriver om ”enkelt folk” på ett sätt som idag kan låta svårsmält. Hon är ”poet och kvinna, en, ensam, en – som en ek – som en varg – som Gud – mitt i pestens Moskva året 1919”.

I skuggan av ett krig är en fascinerande bok och ett måste för alla som redan fångats av Tsvetajeva. Som introduktion till hennes författarskap är annars Min ryska barndom oöverträffad, och hennes poesi möter man bäst i Med gröna ögon (Akvilon 2010). Vill man fördjupa sig i hennes liv är det Viktoria Schweitzers utmärkta biografi Marina Tsvetajeva (Bonniers 1996) som gäller.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.