Roman: Moderspassionen
Recension, Skönlitteratur onsdag, augusti 17th, 2011Moderspassionen
Majgull Axelsson
Brombergs 445 sidor
Utkommer 17 aug 2011
En kvinna vaknar upp i ett intensivvårdsrum på Arvika sjukhus. Hon är instängd i sig själv, oförmögen att tala och röra sig, isolerad med sina tankar och sina smärtor. Hon vill inte vakna från det behagliga ingenstans som inneslutit henne. Men långsamt börjar hon minnas vem hon är och omedelbart slår försvarsmekanismen till med mantrat, bort, undan väck – bortträngningens mantra.
Så introduceras läsaren i själva kärnproblematiken i Majgull Axelssons roman ”Moderspassionen”, en berättelse om moderskap och svek, lidande och livslögner.
I samma rum, i den andra sängen, ligger en mycket gammal, döende kvinna. Ödet (eller intrigens skapare) ville att de båda skulle mötas där. Minna, som vårdas för en kraftig hjärnskakning och flera frakturer efter en minst sagt märklig olyckshändelse, finner sig ligga drogad och omtöcknad bredvid sin egen farmor, den farmor som aldrig kändes vid sonens oäkting. Ur dimmorna tar långsamt form en inre monolog, riktad till farmodern, för att sedan söka sig ut i allt vidare kretsar och tas upp av flera röster.
Ramhandlingen utspelas under några katastrofdygn i Arvikatrakten, med storm, skyfall och översvämning. På vägkrogen ”Sallys Café & Restaurang” blir ett par gäster samt innehavaren, Minna, och hennes alltiallo på restaurangen, biträdet Anette, isolerade under ovädret. En trappa leder upp till privatvåningen och dottern Sofias rum. Men Sofia kommer inte ner. Dörren till hennes rum förblir stängd.
”Moderspassionen” verkar nästan vara skriven för scenen, jag kan se den som ett kammarspel. De huvudsakliga scenbilderna är vägkrogen och sjukhuset.
Temat som varieras av olika röster är förnekelsens, förnedringens och utanförskapets sociala arv. De utnyttjade barnen, som blir mödrar, som överför sin egen skam till sina döttrar, och den allt genomsyrande, undertryckta längtan att få höra till. Majgull Axelsson har genom hela sitt författarskap haft sitt hjärta hos de minsta små och dem som ingen ser. Så även här. I ”Moderspassionen” låter hon de svaga ta plats på scenen och hitta sin styrka. Dock inte alla. Några offras. Som alltid, så som det går till, i det här livet.
Och eftersom det är en passionshistoria finns det också en Judas med i spelet, men en tragisk liten Judas med tvångsmässigt ångestsyndrom och ständig känsla av att vara förorättad.
Det våldsamma ovädret som rasar utanför vägkrogens skyddande väggar stämmer överens med huvudpersonen Minnas inre kaos. Utåt sett är hon en driftig, stark och resolut affärskvinna, en person som inger respekt och har framgång i sin rörelse. Men hennes livslögn är så kompakt att det krävs naturkrafter för att bryta igenom hennes murar. En stormfälld jätteek faller över huset och raserar väggen till Minnas kontor, en massiv gren, grov som en trädstam, träffar henne och nära nog krossar henne.
I all den dramatik som utspelas under ovädret, omkring människorna på den isolerade vägkrogen och ute på vägarna där några försöker ta sig fram, ställs värderingar på sin spets och invanda beteendemönster är inte längre adekvata. När stormen stillnat framträder sanningar ur spillrorna efter dess härjningar. Även om livet fortsätter i gamla spår sedan översvämningen sjunkit undan har ändå någonting blivit annorlunda. En rening har ägt rum. För dem som låtit sig beröras leder det till uppbrott, förnyelse och ett slags försoning.
Det är, som sagt, mycket dramatik i den här romanen och den tar upp många starka sidoteman, som var för sig förtjänat en egen berättelse. Nätmobbing och näthat berörs, men betonas inte vidare. Där kände jag mig besviken, eftersom det är en nyckelfaktor i handlingen, ändå nämns det nästan bara i förbigående. Och jag kan också tycka att det blir lite väl mycket av sammanträffanden och uppgörelser i den ”inre kretsen” kring Minna. Men det är bara mitt tyckande och ingenting som jag ska gå närmare in på, för att inte gå händelser i förväg och avslöja alltför mycket av intrigen.
Vad som däremot gjorde gott var porträttet av den pensionsmässiga, lite slitna undersköterskan Maggan. Pratsam och med medmänsklig värme samt en kopp kaffe på sängkanten löser hon varsamt upp knutar i patientsjälen som den ängsliga psykologen inte ens kom i närheten av att vidröra. Hon utgör den trygga kontrasten till all stormriven dramatik, en vanlighetens lugna strand att ankra upp vid, när livet gått hårt fram. Hon, och andra likt henne är en varm ton genom alla disharmonier, en enkel sång till vanlighetens lov. Och det är kanske det som är ”Moderspassionens” underliggande budskap till läsarna. Det behöver inte vara så märkvärdigt, huvudsaken är att det är äkta.
__________
Måna N. Berger är frilansskribent
När jag skrev texten kände jag inte till den ålderdomliga betydelsen av ordet ”moderspassion”, så jag tolkade titeln som en anspelning på passionsdramat. Där fanns ju i handlingen, både den oskyldiga som offras ”för våra synders skull”, dvs inte ”fädernas synd intill tredje och fjärde led” utan kvinnornas sociala arv och stigmatisering, där fanns en Judasgestalt, ett symboliskt nedstigande i dödsriket, en sörjande moder, en kopparängel med stukad vinge och svartnade tår, och ett slags återuppstående, en rening.
Vid senare efterforskning har jag funnit att moderspassion var ett begrepp som i första hand syftade på livmoderframfall hos kvinnor som fött många barn, men även kunde vara kramper, en oförklarlig förlamning samt omnämnt som dödsorsak i kyrkornas dödböcker. Hur pass bevandrade dåtidens präster, som förde böckerna, var i kvinnosjukdomar och speciellt förlossningskomplikationer kan man ju undra. Saker fick aldrig nämnas vid deras rätta namn, allt som hade med kvinnors underliv, även barnafödande, var orent. Det latinska ordet för moderspassion var hysteri, av grekiskans hysteria, som betyder livmoder. De gamla grekerna ansåg att livmodern var ett organ som vandrade runt i kroppen och, om det inte fick fullfölja sin uppgift, barnalstring, kunde vålla kvinnan diverse problem och sjukdomar.
Men hur fel Platon än hade beträffande livmoderns rörlighet så var han i alla fall en fri tänkare. Sedan lade kyrkan locket på. Inte ens barnmorskorna uttryckte sig i klartext. De talade inte om kvinnans underliv, sköte eller livmodertapp – de talade om ”släktlifvet” .
Jag inser att såväl min läsning som min recension kunde ha blivit berikad av den här dubbla tolkningsmöjligheten. Den hade fördjupat Majgull Axelssons kvinnoskildringar på ett avgörande sätt och rotat dem i ett urgammalt, ålderdomligt kvinnoarv.
Men man lär så länge man lever, som tur är! Och nog är det intressant att fundera över att ”moderspassion” betyder hysteri = livmoder, och moder = mamma = mammae betyder bröst. Nästan så man anar en modergudinnas forna betydelse genom historiens dimmor och villfarelser, eller hur?