Scen: Mellan gröt och helighet

Inlagd av Måna N Berger Recension, Scen fredag, december 9th, 2011

Mellan gröt och helighet. Musikalisk julshow med plats för skratt

Lekebergs  revysällskap på Sparbanksbörsen.

Idé, musikurval och regi:

Ingalill Ekström

Koreografi: Linnea Börjesson, Cecilia Ekström

Kapellmästare: Anders Ekstrand

Producent: Gunilla Pihlblad

Efter en lång, grådaskig höst, där mörkret ruvat tungt över landskapet, föll så första snön. Det blev vitt, men inte särskilt stämningsfullt för det. På oplogad väg med tillfrusen snösörja i hjulspåren, tog sig skribenten därför försiktigt – mycket försiktigt – ner till Fjugesta och Sparbanksbörsen, på spaning efter lite julstämning. 

Lekebergsrevyns musikaliska julshow, ”Mellan gröt & helighet” är en riktig publikmagnet. 
Parkeringen var full, trots att det var en kväll mitt i veckan. Och redan innan portarna slogs upp trängde dofter av julmat ut till den väntande publiken vid entrén. Revysällskapet lagar och serverar en trerättersmeny, numera i eget, nybyggt restaurangkök – och för kvällen var det, ”enligt vanligtvis säkra källor”, tomtefar själv som stod vid grytorna! Risgrynsgröten lyste dock med sin frånvaro. Det serverades kall jultallrik före första akten, varm mat före andra och kaffe med kaka i sista pausen. I baren kunde gästerna även inhandla drycker efter styrka och smak. 
Stämningen steg i lokalen. När husbandet stämde upp dämpades det förväntansfulla sorlet och scenen intogs av ”Sambamix” och ”All I want for Christmas” med det unga gardet i ensemblen. Anslaget var perfekt. En generation av sångare, dansare och revyartister har genom åren praktiskt taget växt upp på tiljorna. Lekebergsrevyn är familjeföretag och en hel bygds angelägenhet, ett koncept som nu bär lysande frukt.

Föreställningens röda tråd, en tvinnad men dock röd ullgarnsände, är vårt kluvna förhållande till julens traditioner, gestaltat av systrarna Dora och Betty. Dora (Gunilla Pihlblad) är den glittervita julälskaren som pyntar och gnolar och tindrar, medan Betty (Sara Örtgård) i svart, protesterar och demonstrerar sitt tilltagande jultrauma, sabbar stämningen, alternativt totalvägrar och vinterdeppar, över hela sitt komiska register. 
I finalen, i sketchen ”Dora och Betty kommer ut” avslöjas slutligen vilka de är och vad som hemsökt Bettys julfirande, men det ska jag inte avslöja! Alla familjer har sina skelett i garderoben, eller sina tomtar på loftet.

Tomtar ja. Surtomten damp ner som en besk att skölja ner alla julsångerna med, mot slutet av första akten, med vildsvinsspann istället för renar och med en närkingsk svada som rev ner skratt och applåder när han svor över bortskämda ungar och urusla arbetsförhållanden i den nya tiden. Hur i hela friden ska en skorstensvan gammal tomte ta sig in med klapparna, när varenda jävla svensson installerat jordvärme! Bakom surtomtens skepparkrans dolde sig enligt uppgift kostymdesignern Lotten Gustavsson. 
Julstämning fick vi, över hela spektrat alltså, från de välkända julsångerna till spex och komik. Det vore heller ingen show om inte Stefan Ekström överlämnat sitt trumset i husbandet till sonen Daniel, för att själv spela bakfull på scenen, något han gjort med bravur och hisnande plastik så länge jag kan minnas. Det slog mig under kvällen att han börjar ta sitt clowneri till rent papphammerska höjder! 
Men framför allt dominerades showen av sång, dans och musik. Ett nytt namn i det sammanhanget är Kim Björnram, som kommer in på scen med en lite valpigt blyg framtoning men som växer, oj så han växer när han sjunger ut! Han och Daniel Ekström och Mikael Strömberg är aftonens sång- och dansmän, medan Linnea Börjesson, Rebecka och Moa Elliot, Johanna Lysén, Cecilia Ekström,och Acki Fernberg i snygg och djärv koreografi alternerar som deras starka partners på damsidan. 
Anneli Brånsgård är den julstressande kvinnan med inköpskassarna, som inser julefridens innebörd och landar i ett Ave Maria med imponerande register.

Andra aktens sista del, med gospelgungande ”Go tell it on the Mountain”, ”Amazing Grace” och ”Little drummer boy” väckte jubel och applåder från publiken. Där dök också den tystlåtna violinisten upp, Alexandra Zoffman, som utan att säga ett ord, utan åthävor, med magisk scennärvaro ledde tankarna till Dickens fattiga London och till alternativa jular utan glitter och glamour. Hon förde revyn ett steg upp på teaterskalan med sin utstrålning och sin fiol.
Mitt i föreställningen presenterades kvällens hemlige gäst, allsångsledaren Anders Edlund, som fick en uppsluppen publik med sig i ett par traditionella julsånger.

Men starkast var finalen, akt tre, med bland annat Shane MacGowans numera klassiska ”Fairytale of New York” som framfördes med känsla av Daniel Ekström och Acki Fernberg, ackompanjerade av husbandet förstärkt av violinisten i traditionellt keltiska tongångar. 
Så småningom mynnade musik och sketcher ut i julefirandets djupare mening, med barnet i krubban och Maria som sjunger ”Himlen i min famn” – en rörande barnslig Maria i Moa Elliots gestalt. Just så ung som den historiska Maria antagligen var i Betlehem, själv ännu knappt mer än ett barn. Moa Elliot har en fantastisk röst, ung men stark och bärig. Hon har alla förutsättningar att gå långt!
 Revyn avslutades med att hela ensemblen förenades i ”Killen i krubban” av Barry Manilow/Claes Eriksson. Som en ytterligare påminnelse om att det inte är Kalle Ankas eller köpmännens jul vi firar, avbröts de till sist av uppfordrande spädbarnsskrik från kulisserna!  

Med själen fylld av julstämning, magen av julmat och hjärtat av värme gick publiken ut i den gnistrande vinternatten, och, ja, det blir jul i år med!

Måna N. Berger är frilansskribent och driver ateljé mjölkboa