Scen: Livet är en fest
Recension, Scen måndag, mars 19th, 2012”Livet är en fest. En åldersfixerad historia i fyra akter om livets mening eller Le Quattro Stagione”
Lekebergsrevyn på Sparbanksbörsen,
spelas fram till 31 mars.
Idé, manus och regi: Gunilla Pihlblad och Dag Stranneby
Bilder och mellanspel: Dag Stranneby
Scenografi och rekvisita: Mait och Kjell Edlund
— — —
Att tillvaron kan te sig lite olika ur skilda åldersperspektiv är en sanning som revygänget i Lekebergs Revysällskap tagit fasta på inför vårens föreställning, ”Livet är en fest”.
Det började, säger de, med Molins fontän, dvs Tommy Körbergs tolkning av Jacques Brels visa om de arga unga männen, i Hasseåtages svenska text ”Vid Molins fontän”. I programbladet betygar de båda huvudansvariga för uppsättningen sin varma beundran för Hasseåtage, och deras förmåga att väva ihop humor och allvar. Med Hasseåtage som inspiratörer, samt med benäget bistånd av texter ur Predikaren, stilfullt belysta på storbildsskärm i inledningen av varje akt och Vivaldis Årstiderna som tidsmarkörer, serverar revyn nu sju välmatade föreställningar med sedvanlig spelglädje, humor, buskis, sång och musik, och i botten lite allvar. För det finns ett budskap. Men den röda tråden är festerna, höjdpunkterna i livet.
En rekordstor ensemble om inte mindre än 29 personer, ingen nämnd (med något undantag) och ingen glömd, i åldrarna 14 till 79 år befinner sig av och till på scenen för att roa och beröra sin publik. Olika skådespelare gestaltar tre gamla kompisar, Per, Maria och Anna på deras resa genom livet i fyra akter, via fyra olika steg i ålderstrappan. Ouvertyren till ”Årstiderna” inleder, med Pers begravning. Där faktiskt ett par handskar spelar viss roll. Efter jordfästningsakten tänker Maria och Anna tillbaka, och minns ”Våren” och klassfesten på högstadiet, där de tog sina första mer eller mindre fumliga steg på kärlekens hinderbana. Revygängets unga garde intar scenen. Den blyge Per vet inte var han ska göra av sina svettiga händer, men flickorna (och senare i livet kvinnorna!) visar honom så gärna, För att styrka sig spetsar han den alkoholfria cidern och blir knall – och modig. Till tonerna av Ulf Dagebys ”Livet är en fest” river han av en sanslös fylledans i discoröken och somnar utslagen i soffan, för att vakna och bli ömt omhändertagen av Maria – när det egentligen var Anna han hade spanat in hela kvällen. Men så kan det gå.
I andra akten, ”Sommaren” är vi hemma hos Maria och Per, som nu hunnit bli medelålders och mitt i karriären. Där livet enligt Predikaren är möda och fåfänglighet. Marias chef ska komma på en viktig middag, men oväntat dyker den äventyrliga Anna upp och inget blir riktigt som Maria planerat. Precis så som ingenting i livet någonsin blir som man planerat.. Perfekt läge för Arn Johansson/Ronny Erikssons ”Pessimistkonsulten”!
Efter pausen, och kaffet, inleds tredje akten med tonerna av ”Hösten”, och det är klassåterträff. Nu är våra hjältar blivna pensionärer. Alla skryter hejdlöst, mer eller mindre sanningsenligt, om hur väl det gått dem i livet, om sina framgångar, pengar och begåvade barnbarn. Utom Per förstås, som blir på lyran igen, precis som på den första klassträffen, och fortfarande misslyckas med att stöta på Anna.
Och så är det då dags för den sista festen, på hemmet. Tideräkningen har nu hunnit fram till ”Vintern” och den akten är verkligen tagen på kornet. Samtalsämnena är krämpor och mediciner, i den mån de lyckas tala med varandra alls, men karaktärerna är ändå sig tämligen lika. Allt går igen. Per är som vanligt en olycksfågel och förolyckas med lånad rullator, efter att, ur en plunta han gömt i väggklockan, ha spetsat den alkoholfria cidern som personalen serverar. Sammanfattningen levereras mycket snyggt av Sven Olov Jonsson, i sången ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”. Med på scen i tredje och fjärde akten finns även Ghlenn W Lindquisth på piano och gitarr. I finalen samlas så hela stora ensemblen på och kring scenen i ”Always look at the bright side” med svensk text av Anders Kraftling/Per Arne Brånsgård.
Revymakarna har knutit ihop det hela bra, tycker jag, med turerna omkring de tre vännerna och deras livs- och kärleksförvecklingar. Sketcherna är tidlösa i sin framställning av människans olika åldrar. Det är ofta träffsäkert och alltid levererat med gott humör. Humorn bygger på igenkännande och lockar till många skratt, men ibland ler man bara, nickar och tänker ”jo, men så är det ju” – och det är ett gott betyg! Det är visserligen inte Hasseåtage, men det är Gunillaådag, och det räcker en bra bit.
Middag serveras före föreställningens början, med Kjell Edlund, Inga Gustavsson och Tommy Gustavsson vid spisen och övriga ensemblen som numera skickliga servitörer; ett vinnande koncept sedan många föreställningar. En således glad och såväl andligen som kroppsligen mättad publik vimlade ut i marskvällen efter premiären. Livet är en fest och du kan ingenting ta med dig dit du går, ja vem förnekar det?
— — —
Måna N. Berger är frilansskribent och driver ateljé mjölkboa
