Roman: Jaco

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 26th, 2012

Jaco
Per Ole Persson
Albert Bonnier Förlag, 2012
154 s.
Utgiven: 2012 – 04

— — —

En okänd man anländer av okänd anledning till Östtimor där inbördeskrig är på väg att bryta ut.

Han verkar själv inte veta varför han är där, tycks sakna planer för vistelsen och framstår inte som särskilt glad över att vara där. Fast inte direkt ledsen heller. Planlöst driver han genom landet och efter ett tags kringirrande stöter han på en man vid namn Elias och hans gravida fru Miriam. De bjuder honom av någon anledning på mat och så bryter kriget ut. Alla flyr upp i bergen men Elias vill fly ut till den förbjudna, ogästvänliga ön Jaco (av typen ”väcker – fasa-hos-lokalbefolkningen-vid-omnämnande”). Varför detta är ett bättre alternativ framgår inte. Hur som helst åker de ut till ön och en stegrande mardröm inleds. Naturen vänder sig mot människorna som i sin tur vänder sig mot varandra.

Den här lilla boken har lagt sig i vinn om att vara lite märkvärdig. Till och med formatet (den är mycket mindre än ”vanliga” böcker, som ett större vykort ungefär) är annorlunda för att läsaren redan från början ska förstå att det här minsann inte är någon vanlig dussinroman. Texten håller läsaren i ständig okunnighet om varför saker händer och vi lär aldrig känna huvudkaraktären eller de människor han möter. Den namnlöse huvudkaraktären framstår själv lika förvirrad och oförstående inför allt som händer. Han verkar inte delaktig i sina egna beslut eller införstådd i varför människorna omkring honom agerar som de gör. Trots denna nästan svävande hållning till sin egen historia lyckas Persson på ett skickligt sätt frambringa en klockren känsla av stigande obehag och rädsla texten igenom.

Prosans korthuggna meningar förmedlar omgivande bilder och människor på ett mycket målande sätt. Hela tiden med en känsla av att varje scenario leder läsaren närmare undergången. Det påminner mig om Joseph Conrads Mörkrets hjärta.  Persson låter miljöns tilltagande ogästvänlighet följa den ökade omänsklighet som det utsatta läget i landet skapar hos människorna. Ju hårdare motstånd naturen bjuder, ju längre bort från civilisationen huvudkaraktären förflyttar sig desto mer djurliknande blir människornas beteende. Den ständigt krypande känslan av obehag gör att jag som läsare är jag ständigt på min vakt. Allt som händer saknar nämligen förutsägbarhet, saker händer plötsligt och utan förvarning. Såsom jag tänker mig att det faktiskt skulle kunna vara. Reptiler, krig och desperata, rädda människor går helt enkelt inte att lita på.

En talande kontrast skapas också mellan huvudkaraktären och medlemmar ur ”lokalbefolkningen”. Det känns som att huvudkaraktären snubblar ner i Timor från en bekväm västerländsk medelklasstillvaro. Han klarar dåligt att ta sig fram i en karg och krigshärjad värld där människorna sedan länge lärt sig att överleva under de svåraste villkor. Han snubblar, svälter, törstar, skadar sig och är i allmänhet väldigt beroende av de människor som motvilligt tar sig ann honom. Det här är verkligen ingen hjälte vi får följa, utan snarare får jag bilden av en ung valp i kostym som i ett plötsligt infall sprungit från sitt fräscha kontor och stilrena lägenhet för att uppleva ”livet på riktigt” och därför söker sig till en farlig värld. En turist i verkligheten. Hans anonymitet bidrar till känslan av att det lika gärna skulle kunna varit jag.

När historien är slut lämnar den kvar en känsla av sorg och uppgivenhet. Oklart riktigt över vad.  Själva mänskligheten kanske. Tanken på att livet kanske är lika meningslöst som det framstår om man betraktar huvudkaraktärens likgiltiga sätt att vandra igenom det. Budskapet känns snubblande nära att vilja förmedla ”Det är ingen idé…”

Jag kan faktiskt inte säga om jag ”tycker om” Jaco eller inte men den lämnar i alla fall definitivt ett kvardröjande avtryck.  

— — —

Malin Nilsson