Typografi: Tidningstyper i brytningstid

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, juli 29th, 2012

Tidningstyper i brytningstid

Per Anderson (red)

Förlag A4

168 sid. Har utkommit

—

Det börjar inte bra. Redan på fjärde raden är det ett ombrytningsfel. Det är inte särskilt lovande för en bok som handlar om typografi och som har titeln Tidningstyper i brytningstid. Det finns dessutom fler fel. Några felstavningar, några fler ombrytningsfel, några halva horungar, några alltför hoptryckta rader. Men dessa fel är ändå färre än vad som är vanligt i trycksaker idag. Att producera trycksaker är något som med teknikens hjälp i hög grad har avprofessionaliserats. Därmed har kvaliteten – tekniskt och konstnärligt – drastiskt försämrats. Tidningstyper i brytningstid är en bok som tar strid för professionellt kunnande. Med tanke på det allmänna läget och bokens mycket höga nördfaktor så funderar jag på om det kanske finns ett drag av Don Quixote över denna strid.

Boken utgörs av ett urval artiklar ur tidskriften Design Typografi Produktion som gavs ut 1992-1995. Bokens redaktör Per Anderson var också initiativtagare till tidskriften. De valda artiklarna lägger tonvikten på typografisk historia och tradition. Olika skapare av typsnitt porträtteras och deras verk kommenteras. Som en undertext ligger diskussionen om typografisk kvalitet.

Det skrivna – och i senare tid – det tryckta ordet brukar räknas som bäraren av civilisation och kultur. Ja, begreppet ”historisk tid” utgår ifrån den tidpunkt då det finns skriftliga källor som bekräftar forntida händelser. Därför finns det inte oväntat en stark koppling mellan typografins hantverkare – tryckarna, sättarna, stilgjutarna – och humanism, kunskap och samhällelig rättvisa. Många var socialister om än av svårdefinierad sort. En av alla dessa som är svår att glömma väl man har gjort hans bekantskap är engelsmannen Eric Gill. Så här inleder Christer Hellmark sin artikel om honom:

”Ånglok, sex och typografi – det var de största intressena i livet för Arthur Eric Rowton Gill (1882-1940). På sin gravsten kallade han sig bara stenhuggare, men han kunde lika gärna ha valt titeln skulptör, författare, kalligraf, konstteoretiker, tecknare, eller arkitekt. Han var konverterad katolik, dogmatisk socialist, fanatisk anitiindustrialist, påstridig perfektionist, en excentrisk galenpanna – och en stor konstnär och konsthantverkare inom flera av de genrer han prövade.”

Eric Gill skapade ett flertal typsnitt som fortfarande, utan större förändringar, är mycket populära. Till exempel grotesken Gill Sans. Vid sidan av detta arbete ledde han också en religiös sexsekt med incestuösa inslag. Vem har sagt att typografi är någonting tråkigt? Så här skriver Stefan Lundhem om en annan engelsman, John Baskerville (1706-1775):

”Om Baskerville-snittet rönte en märklig historia är det inget mot dess upphovsmans. Enligt en uppgift uttryckte han tvivel över Uppenbarelseboken i sitt testamente och förvägrades begravning i vigd jord. Denne gravstensinskriptör fick ingen grav, än mindre en vackert huggen gravsten. I stället blev han begravd stående i en omgjord väderkvarn tills den revs, sedan valsade kistan runt, en tid förvarades den bakom en rörmokares disk där den märklige Baskervilles lik kunde beskådas mot betalning…”

Men mest är Tidningstyper i brytningstid en ordentlig djupdykning i Linotype-teknik, Adobes stilbibliotek, matriser, kägel och hög x-höjd. Förklarande ordlista saknas och som introduktion till typografins mysterier är boken hopplös. Dess kvalitet ligger på ett helt annat plan. Dels naturligtvis i den ansamling av resonemang, fakta och anekdoter som den innehåller, men främst i själva dess ambitionsnivå. Att ta sitt ämne på så stort allvar, med sådan entusiasm och utan att snegla åt sidorna på vad andra skulle kunna tycka, är värt många eloger.

Eftersom Tidningstyper i brytningstid utgörs av tidskriftsartiklar från 1990-talet som inte redigerats om, uppstår ett par problem. Dels är det ibland uppenbart att de senaste 15 årens utveckling saknas. Dels uppstår ibland tråkiga upprepningar. Och en del termer används inkonsekvent. Till exempel får ”brödtext” betyda en sak i en artikel och något annat i en annan.

Författarna verkar dock vara överens om att använda det äldre ordet ”typsnitt” hellre än det modernare ”teckensnitt”. I ett sidostycke står det så här:

”Vi talar fortfarande om typsnitt och skärningar och den terminologiska hybriden ’teckensnitt’ är uttryck för en moderniseringsiver som missat det väsentliga – i varje fall till hälften.”

Men idag handskas typografer nästan aldrig med blytyper. Utvecklingen rullar på och antalet typsnitt/teckensnitt ökar enormt hela tiden. Redan Eric Gill uttryckte saken så här:

”Det finns nu ungefär lika många bokstavsvarianter som det finns idioter av olika slag.”

Mot idioti finns bara ett botemedel – kunskap. Trots några små brister finns sådan att söka i Tidningstyper i brytningstid.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion