Bok: Poesi och psykiatri

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension fredag, augusti 3rd, 2012

Poesi och psykiatri – 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur

Magnus Ljunggren

Carlssons.  188 sidor. Har utkommit.

Den ryska symbolismen hade oturen att hamna i kläm mellan 1800-talsrealismen och Sovjetlitteraturen. Med bolsjevismens seger framstod dess världsbild som suspekt. Och efter att socialistisk realism 1934 proklamerats som kulturideologiskt rättesnöre var förpassades dess verk till giftskåpets tystnad. Intresset i väst har inte heller varit påfallande, trots att en roman som Bulgakovs med rätta omhuldade Mästaren och Margarita knappast låter sig tänkas utan dessa föregångare.

Det är sålunda först helt nyligen som den ryska symbolismens märkliga prosa blivit tillgänglig på svenska, och det är i stort sett en enda mans förtjänst: översättaren Kjell Johansson som på sitt eget förlag Murbräckan envetet presenterat författare som Andrej Belyj, Fjodor Sologub, Valerij Brjusov och Aleksej Remizov.

Men ännu en person bör nämnas i sammanhanget: Magnus Ljunggren. Han skrev en gång sin doktorsavhandling om Belyjs i alla bemärkelser fantastiska roman Petersburg och är numera bliven professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet. För en bred publik är han annars mest bekant för sina återkommande notiser om rysk litteratur och kultur i SvD. Men nu presenterar han sina kunskaper i lite större format med boken Poesi och psykiatri. Underrubriken anger att det handlar om 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur. Ljunggren har alltså inte ambitionen att ge en heltäckande framställning av epoken. Men även om konstarter som musik och bild bara berörs perifert och vissa betydande författare, som Sologub, över huvud taget inte nämns får man en utmärkt bild av den ryska symbolismen som tankevärld och som företeelse i tiden.

Flitigt återkommande namn är Andrej Belyj och Aleksandr Blok. Men först presenteras Vladimir Solovjov. Det är oundvikligt. Som Ljunggren påpekar är den ryska symbolismen inte en avläggare av den franska utan bygger i hög grad på inhemskt tankegods. Och för det svarade inte minst Solovjov. Han såg ut som en profet och levde som en profet, och som något av en profet blev han betraktad – åtminstone efter sin död. För honom var tillvaron ytterst en enhet styrd av den gudomliga vishet som han gav namnet Sofia och såg som en kosmisk kvinnlig princip. Målet för mänskligt liv var att förverkliga den Gudsmänniska som vi alla bär inom oss.

Om man lite vagt kan få Goethe i tankarna behöver det inte vara en tillfällighet. När de ryska symbolisterna vände sig västerut mot Europa var Tyskland i blickfånget. De vurmade för tysk romantik, tysk filosofi och tysk litteratur, och då inte minst Goethe. Några år in på 1900-talet uppstod även något av en Rudolf Steiner-kult. Andrej Belyj kastade sig huvudstupa in i teosofin och antroposofin, och det är svårt att tänka sig hans roman Petersburg utan denna besatthet som bakgrund. Men några såg också i Steiner en falsk profet som dessutom hade missuppfattar Goethe. Emilij Medtner, bror till kompositören Nikolaj, blev så upprörd att han måste genomgå psykoanalys. Som övertygad antisemit valde han Jung i stället för Freud, och de två kom att etablera en nära kontakt varefter Medtner slutade sina dagar som nazist i Tyskland. Så kan det gå.

Den ryska symbolismen är rik på genialitet och galenskap, och det är inte alltid så lätt att skilja det ena från det andra. Dessutom tycks alla ha varit mer eller mindre insyltade i varandra genom släktskap, äktenskap och (o)vänskap. Men alla förenades i intresset för tillvarons andliga dimensioner. Runt sekelskiftet frodades apokalyptiska fantasier och tankar om en annalkande katastrof som i sin tur skulle vara pånyttfödelsens moder. Man drömde om en andens revolution som i Solovjovs anda skulle skapa en ny människa och en ny värld.

En del, som Blok, såg August Strindberg som ett förebud om denna nya supermänniska och gav sig hän åt något som närmast påminner om en kult av den svenske titanen. Senare tog en del steget från symbolism till bolsjevism, vilket inte är så förvånande som det kan låta. Men med något undantag blev de snabbt besvikna efter revolutionen – vilket inte heller är så förvånande.

Entusiasm och besvikelse är ett genomgående mönster bland riktningens företrädare. Med extatisk övertygelse kastade man sig in i något för att sedan lämna det för nya sensationer eller dyka ner i allmän svartsyn. Det är något manodepressivt över hela rörelsen – så intresset för tidens nya psykiatri är helt följdriktig. Faktum är att Freuds verk översattes tidigare till ryska än till något annat språk. Och på doktorns divan i Wien låg en ryss som skulle komma att bli hans mest kända fall: Sergej Pankejev, alias Vargmannen – som för övrigt hade en minst lika fascinerande far. Naturligtvis berättar Ljunggrens hans historia, liksom den om kolerikern Ivan Iljin som också hamnade oss Freud. Han var en man som gärna bytte ståndpunkt och alltid lika aggressivt försvarade den senaste. Hans ideologiska karriär gick från socialist till djupt konservativ antibolsjevik. Men på en målning från början av 20-talet är han med sin kala hjässa och sitt pipskägg lustigt lik Lenin.

Även Andrej Belyj var en motsägelsefull man som i sitt rastlösa sökande efter tillvarons innersta sanning idogt växlade position. På ett foto från 1912 är han elegant svidad och intar en dandypose med cigarrett i hand. Samtidigt påminner han, med sin höga hjässa och sitt utstående sidohår, om en cirkusclown. Det är talande. På ett märkligt sätt tycks alltid en sida av honom ha sett det löjliga i det han annars höll för heligt – och det är bland annat detta som gör hans verk så egenartade. Det mänskliga menageri som Ljunggren förevisar rymmer också mer bisarra inslag som Anna Minstslova, ett slags pendang till Madame Blavatsky, som rörde sig inom symbolismens inre kretsar innan hon plötsligt och fullständigt spårlöst försvann 1910. För övrigt är det rätt ont om kvinnor.

Så här håller det på: det ena leder till det andra och det mesta verkar hänga ihop – vilket för övrigt är en grundtanke inom symbolismen. Magnus Ljunggren guidar kunnigt och hemtamt i denna svårforcerade och snåriga terräng där det bara är alltför lätt att gå ner sig ockultism, psykoanalys, antroposofi och revolutionsdrömmar. Men han har den blandning av förståelse och distans som krävs. Att läsa Poesi och psykiatri är lika lärorikt som underhållande.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.