Romaner: Himmel och jord, Änglarnas sorg

Inlagd av Maria Larsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, augusti 9th, 2012

 Himmel och jord, Änglarnas sorg
Jón Kalman Stefánsson
Weyler förlag 219 s resp 330 s
Utkom april 2010 resp oktober 2011

— — —

I oktober 2012 utkommer Människans hjärta, den avslutande delen i Jón Kalman Stefánssons trilogi om det hårda livet på Island för 100 år sedan.

Trilogin skildrar människans utsatthet och hunger efter bildning och närhet i en karg och fattig avkrok av Island, där havet ger föda och utkomst men också tar liv. Passa på att läsa de tidigare delarna Himmel och jord och Änglarnas sorg innan dess. Visserligen kallas de för fristående, men man får ut mest av dem om de läses i ordning.

Huvudpersonen är i 20-årsåldern och kallas aldrig för annat än Pojken. Himmel och jord börjar med att han och hans ende vän Bárdur återvänder till fots över Oländet från Köpingen till Péturs fiskarstuga och sexårors – en öppen fiskebåt. De ingår i Péturs sexmannabesättning, men drömmer om helt andra saker än fiske. Pojken ”vill åstadkomma något här i livet, lära sig språk, se världen, läsa tusen böcker, han vill nå fram till kärnan, hurdan den än är…” Men han känner att efter det tunga kroppsarbetet, genomvåt och kall, är det svårt att orka tänka och läsa. Bárdur har skaffat dem arbete i butik över sommaren och det blir ett lättare arbete, som lämnar utrymme för läsningen. Tills vidare tar de varje chans till läsning. I Köpingen lånade Bárdur ett par böcker av den blinde skepparen Kolbein. Bárdur läser Miltons Det förlorade paradiset innan han somnar och hittar en så bra strof att han måste läsa om den när de ska ut och fiska vid tretiden på natten:

”Natten kommer,
och den kastar
över alltsammans,
åtföljd av tystnad,
sin skymningskappa,
och redan hade
djuren i fållan
och fåglarna i redet
lagt sig neder
till nattens ro.”

På grund av omläsningen blir han sist ut ur stugan och glömmer i hastigheten sin skinnkjortel. Dikten blir hans död, för ovädret kommer medan de drar upp rev och krokar av fisk. Då förvandlas Bárdurs ylletröja till en brynja av is och snart är hela han snö och is. Det sista han mumlar till Pojken är ”Utan dig finns inget ljuvt för mig”, en annan diktstrof, tänkt för hans hjärtans kär.
De fyra äldre fiskarna tvingas ignorera Bárdurs död för att få båten i land, så att inte alla fryser ihjäl, men Pojken är som förlamad av sorg och sjösjuka.
När båten har kommit i land lämnar Pojken sin plats hos Pétur och tar sig tillbaka till Köpingen. Han måste lämna tillbaka Det förlorade paradiset till Kolbein.
Pojken tar en omväg över heden och höglandet för att slippa havet och istället för 2,5 timmars svårgådd vandring får han en dags och en natts pulsande i snö och oväder, där han när som helst kan halka och kliva fel för att störta ner i avgrunden. När han nästa eftermiddag stapplar in i Geirtruds servering, tar han sig nätt och jämt fram till Kolbeinn och framför sitt meddelande: ”Bárdur bad mig att tacka så mycket för lånet.

Han hade gärna velat läsa mer i den och lära sig flera rader utantill men det kan han tyvärr inte, han glömde skinnkjorteln och frös ihjäl, vi lade honom på agnbänken och där låg han sist jag såg honom.
Tack för mig.”
Sedan svimmar han och drömmer om livet och döden innan han vaknar i en bäddad säng i Geirtruds hus. Geirtrud, Kolbeinn och Helga bor i huset och tar sig an den föräldralöse, sorgsne, bildningstörstande unge mannen. Hon bestämmer sig för att bilda honom.
När Änglarnas sorg börjar har det gått tre veckor sedan Pojken kom tillbaka från den ödesdigra fisketur, där hans bästa vän Bardur frös ihjäl. Han är kvar i Geirtruds hus, läser högt för Kolbeinn och gör sig nyttig med småsysslor. Tills Geirtrud skickar Pojken med brevbäraren Jens på en posttur över havet, upp i bergen. Jens är stark som en oxe men livrädd för havet och behöver någon som ror åt honom. Pojken kan ro.

Jag läste delar av Änglarnas sorg på ett tåg och varje gång jag tittade upp blev jag lika förvånad över att det inte var snöstorm utanför tågfönstret. I romanen råder nästan oavbrutet snöstorm och den skildras med sådan känsla och inlevelse att man tror sig vara mitt i den.
Det är snön som är änglarnas sorg: ”Där kommer änglatåren, säger indianerna i norra Kanada när snön faller. Här snöar det mycket och himlens bedrövelse är vacker…” konstateras i början av boken. Sedan fortsätter det snöa och storma boken igenom trots att det är slutet av april.
Jens och Pojken riskerar livet flera gånger medan de tar sig runt bland ensligt boende islänningar. Även i de fattigaste hem finns dock böcker och en längtan efter bildning. Och en gång räddas Pojken av en gengångare, en kvinna som vill vila i vigd jord.

Jón Kalman Stefánsson har fått flera utmärkelser, bland annat tilldelades han P.O. Enquists pris 2011. Stefánsson är en stor berättare som skriver om livets stora frågor, kärlek och död, med ett svindlande vackert språk. Jag längtar efter att läsa den tredje och sista delen, Människans hjärta i oktober.

— — —

Maria Larsson