CD: Richter spelar Rachmaninov
Recension, Skivor onsdag, augusti 22nd, 2012
Serge Rachmaninov: Piano Concertos Nos. 1* & 2**; Prelude op. 23, No.1; Preludes op. 32, Nos. 9, 10 & 12 (Richter Edition) (Praga Digitals/Naxos). Speltid: 75’40
Svjatoslav Richter (piano), *USSR Radio-TV State Orchestra, **Leningrad Philharmonic Orchestra, Kurt Sanderling (dirigent)
–
När gräsänklingen Richard Sherman (Tom Ewell) i Billy Wilders Flickan ovanpå bjuder in den vackra grannblondinen (Marilyn Monroe) väljer han att sätta på Sergej Rachmaninovs sinnligt romantiska 2:a pianokonsert som bakgrundsmusik. Och nog är den oemotståndlig – även om flickan i filmen föredrar att klinka fyrhändigt med Richard.
Det finns hur många inspelningar som helst av denna konsert, inklusive en där Rachmaninov själv är solist (RCA). 
Bland mer moderna är jag förtjust i den med Krystian Zimerman (DG), även om Seiji Ozawa som dirigent är lite avslagen. Nu kommer konserten i en inspelning som har 53 år på nacken och ursprungligen gavs ut som vinyl av sovjetiska Melodija. Varför denna återupplivning? Svaret sitter på pianopallen och heter Svjatoslav Richter. Dessutom handlar det om möjligheten att med ny teknik få gammalt ljud att låta märkligt fräscht.
Det rör sig om en liveupptagning från 1959 med Leningrads filharmoniker under Kurt Sanderling. Vid den här tiden var Richter ännu i stort sett okänd i Väst. Hans första stora turné ägde rum året därpå – och resten är, som man brukar säga, historia. Richter räknas idag till 1900-talets legendariska pianister. Men det är sannerligen inte bara av historiskt intresse som man har anledning att ta del av denna skiva. Den bjuder nämligen på formidabelt musicerande. Till saken hör att Sanderling, som hörde till Richters favoritdirigenter, är en idealisk partner i den här musiken. Vad vi får är en högromantisk och brett upplagd tolkning: suveränt kraftfull med svepande, sugande melodier och en hypnotiskt vacker mellansats. Bättre än så här blir det inte.
Skivan rymmer även Rachmaninovs 1:a och minst hörda pianokonsert i en upptagning från 1955 – och även här är spelet av yppersta klass. Men ljudet då? Jo, det är förvånande bra (speciellt i den 2:a konserten). Men självklart låter det bättre om Zimermans platta från 2003. Så vill man ha just dessa två konserter i en modern inspelning är den lätt att rekommendera. Men jag vill för död och pina inte vara utan Richter och Sanderling. Rent musikaliskt står de i en klass för sig. Den ende tolkning som kan konkurrera i 2:an är nog den med Richter själv tillsammans med Warszawas philharmoniker under Stanisław Wislocki (DG).
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Läs gärna Karl-Aage Rasmussens utmärkta biografi Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon).
