Roman: Brev till prinsen av Mogadonien

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, augusti 29th, 2012

Brev till prinsen av Mogadonien: Jag har sett den gamla världen försvinna – var är mina örhängen?
Suzanne Brøgger
Norstedts 2012
Översättning: Urban Andersson
274 s.
Ute nu

— — —

Åter igen – Suzanne Brøgger!

Finns det någon mer uppfriskande och uppkäftig och samtidigt belevad och aristokratisk som hon? Det är med nöje jag slår upp hennes nya bok Brev till prinsen av Mogadonien – landet som är döpt efter en stark sömntablett, underförstått Danmark – skriven till Prinsen i landet, troligtvis med tanke på Prins Henrik, efter en bal på slottet. Vad vore en bal utan Suzanne Brøgger?

Landet sover, och fru Z som skriver breven vill väcka det. Här pågår en intellektuell och moralisk nedrustning inom både kultur- och samhällsliv, en yttrandefrihet som inte är värd namnet längre och en snuttifierad, digital individualism där ingen varken läser böcker eller söker kunskap längre. Här lever en liten trängd minoritet som ”står utanför sportens portar” och som inte kommer undan dess påverkan på språket och samhällslivet (viken befrielse att läsa!). En gång i tiden fanns det människor som var större än dem själva, som levde i en ”pre-googletid”, men det var då det. Mediernas enda uppgift är att underhålla, och i en metavärld som är digitaliserad, fylld av overklighet och brus, söker sig människor tillbaka till religionen och än en gång får kvinnorna stå tillbaka.

Fru Z skriver sina brev från ett ovanperspektiv, med kängor åt både pöbeln och den tysta medelklassen, men hon gör det rättframt och ärligt utan att försköna vad hon vill ha sagt. Kunskapen och intellektet har fått stå tillbaka för ytan och de snabba lösningarnas tyranni, och Fru Z skriver i förtvivlan och vrede om vad det får till följd. Bildningen och filosofin, rättvisan och kulturen, intresset för omvärlden och andras levnadssätt, de fria tankarna – ja, allt det får se sig omsprunget. Nu råder inskränkthet, okunskap och en ovilja att ta till sig andra synsätt.

Brøgger skriver utan rädsla för sina kritiker och hon skräder inte orden. Det är så befriande att se det vi ofta talar om i skrift, att någon vågat ta bladet från munnen. Vi lever i fördumningens tid. I enkelhetens, ytans och okunskapens tid. Samtidigt finns en omtanke i det skrivna, om oss människor och vad vi ställer till med, om vårt korta liv och vår tro att allt ska finnas för evigt, om ålderdomen och vår längtan efter mening. Det känns som om författaren har haft roligt när hon skrev, för en stillsam humor lyser igenom, och även de tyngsta tankarna är skrivna med lätt hand. Allt breven spänner över – vilket inte är litet – blandas friskt och någonstans på resans väg infinner sig känslan av att den gamla tiden snart är över. För den skull behöver vi inte lägga oss ner och dö. Brøgger avslutar boken med att skriva om kvinnornas situation i världen, om globaliseringen som ökat på misshandeln av kvinnor, och hon menar att det nu är dags att sätta stopp. Hon sänder ut ett utrop till de intelligenta och starka männen att bli feminister, och hon avslutar med stycket:

I hela mitt liv har jag gett männen en chans att representera människan
på jorden, men nu är det slut. Mina örhängen kan flyga och fara. Vi måste
tala mycket lugnt, var och en av oss. Det är dags att spänna bältet och
våga.

Jag lägger ifrån mig boken i både glädje och uppror –  jag vill både dansa och gråta –  och jag tänker igen: vad vore en bal på slottet utan Suzanne Brøgger?

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.