Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Lyrik: Himmel i hav

Lyrik: Himmel i hav

Himmel i hav
Lyrik
Lotta Olsson
Albert Bonniers Förlag
Utkommer 14 september

— — —

Lotta Olsson gjorde som 21-åring en mycket uppmärksammad debut med sonettsamlingen Skuggor och speglingar 1994. Med utgångspunkt i den grekiska myten om den unga Persefone, som enleverades av underjordens härskare Hades, bearbetade hon stora frågor om kärlekens väsen och kvinnlig identitetsbildning. Den övergivna modern Demeter gavs också röst i denna imponerande svit. Till sonettformen återkom hon så i Den mörka stigen 2003, och denna gång var det myten om Orfeus och Eurydike som gav tematisk stadga. Samlingen utgjorde dessutom en sonettkrans, där sista raden i en dikt upprepas som den första i nästföljande. Då 14 sonetter klarats av återstår den avslutande, som består av begynnelseraderna i varje tidigare dikt. Så binds kransen samman, och det är naturligtvis ett kraftprov att få detta att bli god och fungerande dikt. Olsson lyckades, och några år senare gjorde hennes danska kollega Inger Christensen om bedriften i Sommerfugledalen.

Att Lotta Olssons kreativitet uppenbart stimuleras av den bundna formen visar hon i den nu utkommande samlingen Himmel i hav, men den här gången har sonetterna bytts mot terzinvers, Dantes versmått i Den gudomliga komedin, och en form som på svenska också med framgång använts av Hjalmar Gullberg. Svårigheten i att skriva i bunden form har mindre att göra med att få rim eller meter att gå ihop, än med att kunna förmedla en erfarenhet som förstärks av, och harmonierar med, formen. Det får absolut inte bli enbart språkövning eller form som självändamål. Olssons terziner fungerar utmärkt; de lyfter och disciplinerar dikten, men leder aldrig till förkonstling och känsla av enbart uppvisning.

Precis som i debuten använder hon sig av Persefonemyten. Diktjaget skriver till Persefone, som i några kursiverade avsnitt med en ”tyngre” fallande vers svarar och sammanfattar. Det är möjligt att se denna flickgestalt som en aspekt av jaget, då hon kallas ”min spegling och min musa” eller min ”mörka tvilling”. En tidigare symbiotisk barndomstid antyds, där det ljusa och det mörka på ett problemfritt sätt kunde integreras.

 

Det fanns en tid när jag fick vandra nära,

och dela spegelbild och andetag.

En tid av lånat namn och lånad ära.

 

Och hon tillägger senare: ”Nu är det bara nu och bara jag”. Denna kvinna som känt sig hudlöst ensam och sviken efter att barndomens trygghet gått förlorad måste nu kliva fram och bejaka sitt liv som det är. Att hon blivit mor har förändrat förhållandena radikalt. Nu ges nya möjligheter, och livet får plötsligt en alldeles självklar djupdimension.

 

I morgon väntar himlen vid och klar.

Så släcktes ovisshetens ilskna flamma

och all min fruktans frågor fann ett svar.

 

Det föds ett barn. Ett liv. Det föds en mamma.

Och världen verkar likafullt bestå,

fast ingenting blir någonsin detsamma.

 

Moderskapet kräver ett ”dödsförakt”, skriver hon, och jämför det med diktskapandet.  Tillbakablickar till den ungdomstid som beskrivs som stängd, och där ”känslorna och hungern måste dövas”, kontrasteras både mot barndomens trygghet och nuets bejakelse av såväl det kroppsliga som det mörka.

Persefonegestalten får också stå som garant för det poetiska skapandet, för rösten och sången. För att skriva angelägen dikt är att få kontakt med det underjordiska, med livets sammansatthet och med döden.

 

En klang. En ton. En skälvning genom strupen.

En röst som är min egen. Eller din?

En spegling som jag trodde var förlupen.

 

En sång som du var med och släppte in.

Nu väcks den åter upp och vågar höras.

En sång som bär all smärta som var min.

 

Lotta Olsson berättar alltså i någon mening en utvecklingshistoria. Terzinerna får uttrycka en trygghet som slogs itu i ett problematiskt vuxenblivande, men också gestalta ett återknytande till en förlorad helhet via moderskapet och dikten. Persefone får ordet allra sist i samlingen. Där sätts en slutpunkt som beskriver livets villkor och det allvar som gått genom hela denna starka samling. För första gången får hon här uttrycka sig på samma terzinvers som diktjaget, och inte på fallande vers som tidigare. Här har skett en integrering; en nygammal helhet har fötts.

 

Så födde du till liv, men död tillika.

Som alla mödrar fött till död förut.

Det föds ett barn. Och börjar genast skrika.

 

Det tänds ett ljus, men måste brinna ut.

Så är du fri, men ändå alltid fången.

Så bär vår början alltid på vårt slut.

 

— — —

Pär-Yngve Andersson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree