Ljudbok: Dandy

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, september 20th, 2012

Ljudbok: Dandy
Författare: Jan Guillou
Uppläsare: Tomas Bolme
Utgiven av: Piratförlaget, 2012
11 skivor

— — —

Dandy är den andra delen i Jan Guillous nya romanprojekt ”Det stora århundradet”. I den första delen ”Brobyggarna” fick vi följa hur tre fattiga fiskarbröder, Lauritz, Oscar och Sverre via en välgörenhetsorganisation fick möjlighet att gå en av dåtidens finaste ingenjörsutbildningar, nämligen i Dresden. Målet med välgörenheten var för deras mecenater att brödernas kunskap skulle komma Norge till gagn. Bröderna skulle bygga ”Bergenbanan” mellan Oslo och Bergen. I brobyggarna byggs mycket riktigt denna bana, men bara av Lauritz. Oscars fortsatta äventyr fick läsaren följa i Afrika, medan brodern Sverre försvann ut ur boken. Han lämnade ett brev där han redogör för sin kärlek till en engelsk lord vilken han beslutat att följa till England. Och här börjar Dandy.

1901 anländer Sverre tillsammans med sin kärlek Lord Albie till England och de flyttar in på Albies gods Manningham. Vi får följa paret igenom årtiondena fram till första världskrigets slut där historien avslutas med en riktig ”cliffhanger” på Berlins järnvägsstation. Sverre blir inte ingenjör, han blir konstnär och sugs in i Londons konstnärskretsar. Sverres öden låter oss snudda vid olika bekanta fenomen från historien, exempelvis Bloomsburygruppen och Titanics förlisning. Det förekommer också mycket underhållande ”namedropping” av dåtidens konstnärsnamn. Albie är till exempel gammal ”kamrat” till Oscar Wilde och i Bloomsburygruppen lär de känna systrarna Vanessa och Virginia… Det är mycket konst i ”Dandy”, olika tekniker, konstkritiker, konstnärer som hånades då, men hyllas nu och så vidare.  Men självklart måste Guillou få peta in lite lejonjakt och lyckas därför frakta ner Albie och Sverre till Afrika en sväng.

Tomas Bolme som uppläsare gör som vanligt ett jättebra jobb. Han har läst in många av Guillous böcker (med undantag av Ondskan och Ordets makt och vanmakt som Guillou läser själv på ett utmärkt sätt) och det känns som att Bolme hänger med i Guillous tankar bakom texten. Han lyckas med sin röst lyfta poängerna på de rätta ställena. Bolmes röst är också farfarsaktigt mysig att ha som sällskap.

Den här bokens ämnen tilltalar mig personligen mer än Brobyggarna. Jag tycker helt enkelt att det är skojigare att läsa om konst, sexuell frigörelse och engelsk adel än väldigt, väldigt, väldigt detaljerade beskrivningar av hur man bygger broar i bergen…eller skjuter lejon i Afrika (som i Brobyggarna ges betydligt större utrymme än den lilla utvikningen i Dandy). Däremot upplevde jag Brobyggarna som mer gripande. Det går på något vis för snabbt framåt för Sverre. Läsaren dimper ner här och där i hans liv utan att riktigt få vara med. Oftast får läsaren de händelser som format Sverre för alltid berättade i tillbakablickar; det har redan hänt, blivit en del av Sverre och han har gått vidare. Vi får inte ta del av hans drabbningar med livet tillsammans med honom, utan tillåts ansluta först efteråt. Jag känner aldrig att jag lär känna varken honom eller Albie tillräckligt mycket för att sörja med dem när tillfälle bjuds.

Dessutom blir jag ”politiskt indignerad” över att Sverre är så stereotyp. Måste den homosexuelle brodern vara konstnär? Eller omvänt, måste den konstnärlige brodern vara homosexuell? Det är lite allergiframkallande när Guillou beskriver hur Albie och Sverre drogs till varandra på grund av ett iögonfallande likartat intresse för eleganta kläder (som de dessutom upptäckte när de var på opera, något Sverres manliga, manliga bröder aldrig skulle nedlåta sig till för deras intressen är cykling respektive skytte och så vidare… Bögar är alltså intresserade av konst och kläder, straighta män idrottar och skjuter).  Det förtar effekten av de kritiska inlägg om hur homosexuella behandlades i dåtidens England, eller betraktades av dåtidens kristna, som kommer längre fram i boken.

Jan Guillou menar att detta är hans ”största projekt hittills”, eller om han till och med sagt ”hans livs projekt”, något ditåt i alla fall. Må vara hur det vill med det, men inte är det hans bästa. Jag tycker Guillou är bäst när han raljerar över politikens och människornas allmänna idioti. I Tjuvarnas marknad till exempel eller många passager i Hamilton-sviten. Det är den delen av hans skrivande som gjort honom till en av mina absoluta favoritförfattare. Och visst ryms det lite raljerande även i Dandy. Guillou är till exempel uppenbarligen ganska övertygad om att om han bara hade hållit i trådarna bakom första världskriget hade det hela slutat mycket bättre eller ännu hellre aldrig behövt börja överhuvudtaget. Det tycker jag om, då känner jag igen honom.

Det här är en underhållande bok, inte tu tal om det, men den känns märkligt flat och ytlig. Särskilt i jämförelse med Brobyggarna som, även om den på sina ställen var lite väl faktatung, hade ett annat djup. Där skapades ett känslomässigt band mellan läsare och karaktärer, historien kändes mer mustig och underbyggd. Jag tänker helt enkelt se fram emot nästa del i serien med bibehållen tillförsikt och betrakta Dandy som en transportsträcka. Det känns i alla fall väldigt kul att det kommer mera.

— — —

Malin Nilsson