Konst: Georg Suttners konstpedagogik
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, september 26th, 2012Georg Suttners konstpedagogik och konstsyn
Göran Hermerén
Gidlunds förlag.
80 sid. Har utkommit
—
Jag hade Georg Suttner som lärare när jag gick på Gerlesborgsskolan 1973. Jag var en dålig elev. Man kan vara en dålig elev på många olika sätt. Man kan vara dålig på bra sätt – det vill säga att man går sin egen väg trots vad lärarna säger. Men jag var bara allmänt dålig. Georg Suttner däremot kommer jag ihåg som en bra lärare. Han skrämde inte skiten ur en, som Arne Isacsson, men hade ändå substans. Senare blev han rektor för Mejan, Kungliga Konsthögskolan, i Stockholm.
Rektor på Mejan är en av de viktigaste positioner som en konstnär i Sverige kan ha. Från den plattformen har man ett direkt inflytande över konstlivets utveckling. Genom denna position och genom att ha verkat som lärare på ett flertal andra konstskolor under lång tid är Georg Suttner en av landets viktigaste pedagoger inom konsten.
På grund av mina minnen och på grund av Suttners roll i Konstsverige var jag mycket förväntansfull på boken Georg Suttners konstpedagogik och konstsyn av Göran Hermerén. Det är dessutom så att den pedagogik som utövas på konstskolorna i landet är väldigt dåligt studerad och beskriven. Det finns inga handböcker att tala om och heller nästan ingen forskning. Och då talar vi ändå om den eftertraktade egenskapen kreativitet. Man kunde ju tänka sig att verksamheten med utbildning i kreativitet genererade ett större intresse, men så är inte fallet.
Jag hade alltså höga förväntningar. Men jag tror att de inte spelade in så mycket i den massiva besvikelse jag upplevde när jag läste boken.
Tyvärr är boken Georg Suttners konstpedagogik och konstsyn pladdrig, ostrukturerad och ful. När det gäller konstpedagogik ger den inget som helst nytt utöver plattityder som ”motivet kan vara banalt men innehållet intressant”, ”ingen färg är vacker eller ful i sig” och ”det fulländade konstverket finns inte”. Många sådana påståenden framställs andlöst av författaren i devot ton. Boken tycks vara ett beundrarprojekt mer än något annat. Därmed är den varken fågel eller fisk. Lite handbok, lite konstnärsmonografi, lite försök till resonemang om konstpedagogik – men inget helt genomfört. Dessutom blandat på ett rent förvirrande sätt.
Boken är generöst illustrerad med Georg Suttners delvis mycket spännande måleri. Men dels är flera av bilderna oskarpa och dels är de valda för att illustrera olika teser i texten och ger ingen helhetsbild av Suttners konstnärskap. Utformningen påminner om en lärobok i hemkunskap från 1960-talet med klumpig typografi och ett övermått av snusförnuftiga mellanrubriker. Textstyckenas ordning verkar vara helt slumpartad. Och som om boken inte vore hyllning nog slutar den med ett cv över Georg Suttner så att läsaren ska bli helt övertygad om hans storhet. Att Göran Hermerén skrivit ett flertal böcker om konstteori och estetik på hög akademisk nivå, märks inte alls.
I detta sorglustiga sammelsurium tonar Georg Suttner fram som den siste store svenske modernisten. Hermerén noterar att dagens konst kan vara mer än måleri. Men med detta sagt så handlar boken helt och hållet om just måleriets olika möjligheter och problem – även när det sägs att den tar upp mer allmänna resonemang om konst.
Ja, om det inte vore för Georg Suttners egna konstnärliga experiment (en gång utnämnde han Gamla Stan i Stockholm till ett konstverk) så skulle jag säga att de bägge herrarna befann sig djupt inne i en återvändsgränd. På typiskt modernistiskt vis återkommer de gång på gång till formens företräde framför innehållet. Så här kan det låta:
”Det är enligt Suttner ovidkommande om konstverket är i konventionell mening föreställande eller ej, eller om det föreställer ett ’högre’ eller ’lägre’ motiv, en herrgård eller en ladugård, en fågel eller en kvinna. ’Kvaliteten bestäms av de konstnärligt bildmässiga elementen: färgernas inbördes förhållande, det rytmiska, det formala, kompositionen etc.’”
Mot slutet av Hermeréns bok får jag en obehaglig påminnelse. Tyvärr är det Georg Suttner själv som står för den. I ett slags intervjuavsnitt frågar författaren till sist den gamle läraren om det är något han aldrig säger till sina elever. Suttner svarar:
”Ja, vad de skall sätta för pris på sina verk.”
Jag kommer ihåg att jag själv hade frågor om detta och andra aspekter på hur man rent ekonomiskt skulle kunna klara sig som konstnär, när jag gick på Gerlesborgsskolan. Jag blev grundligt avsnäst med motiveringen att det fanns alldeles för många konstnärer ändå, så något sådant tänkte man minsann inte berätta om. Jag har tänkt mycket på varför detta inte ingick i konstundervisningen. Senare har jag noterat att ekonomi och undervisning i hur konstvärlden fungerar inte ens tas upp på högskolorna. Många konststudenter kommer ut med magisterexamen och massiva studieskulder men vet inte ens hur de ska deklarera. Jag tycker att det är ett fruktansvärt svek. På Georg Suttners svar förstår jag att inställningen att inte ta upp sådant, fortfarande lever kvar.
Jag måste alltså avråda från Göran Hermeréns bok. En mer ordnad och distanserad bok om Georg Suttner återstår att skriva. Likaså en eller annan bok om den pedagogik som utövas på dagens konstskolor.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
Vilken utmärkt recension! Det är bedrövligt att konststuderande får så undermålig undervisning och att det tycks vara tabu att tala om ekonomi. Hela situationen för konstnärer är absurd, och jag förstår inte att ingen fördjupat sig i varför det ser ut som det gör.
Tack Eva. Som du märker var jag upprörd när jag skrev recensionen ovan. Boken tangerar en av mina käpphästar – sveket mot konstskoleeleverna. I Sverige utbildas ca 70 personer per år på konsthögskola. Det är inte många, absolut inte för många, men de ges väldigt dåliga förutsättningar att bli professionella.
Jag har också gått på Gerlesborgsskolan och känner väl igen din beskrivning. Dock hade vi inte Suttner, men hörde talas om honom som en legendartad person, vilket dominanta lärare ju gärna blir i gemet, som för övrigt tycks genomsyrat av en slags pissromatik från 1800-talet, med genier som gynnas och upphausas och en rad tappert arbetande konstnärer som inte får denna status och väntas svälta och lida, fast de har en högskoleutbildning och borde ha motsvarande lön. Det kan väl aldrig bli för många konstnärer! Befriande ilska kändes i din recension. Vad håller KRO på med egentligen? Ett riktig fackförening är vad som behövs.
Ja, jag vet ju inte om Suttner var dominant slår det mig, du tyckte ju faktiskt att han var en bra lärare i det stora hela… Isacsson hade jag också, men det här var på 80-talet och han var då så gammal att han av allt att döma hade mildrats en hel del.
Peter jag tycker att du ska skriva den boken om pedagogiken i dagens konstskolor. Jag blev utbildad på 60/70 talet. Först på privata målarskolor, där jag faktiskt lärde mest av mina äldre kompisar.
På Konstfack, som jag gick på 70 talet, var lärarna dödsrädda för att undervisa, det var ungdomsupprorets tid och de vågade inte ha åsikter eller vara ”auktoritära”.
Och penger det talade man heller inte om den gången.
Det vore spännande att se om det har ändrat sig och om det overhuvudet finns/ fanns en konstpedagogik. Så det är bara för dig att komma igång!
Maria: Tack för utmaningen. Vi får väl se vad jag orkar och förlagen är intresserade av. Behovet finns nog. Tills vidare får man läsa den lilla boken 101 things you learn at an art school.