Tre romaner om biståndsarbete: Friheten förde oss hit, Liberty, Innan floden tar oss

Inlagd av Maria Larsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, september 27th, 2012

Friheten förde oss hit
Gunnar Ardelius
Norstedts 203 s
Utkom mars 2012

Liberty
Jakob Ejersbo
Albert Bonniers förlag 820 s
Utkom april 2012

Innan floden tar oss
Helena Thorfinn
Norstedts 444 s
Utkom april 2012

— — — 

Under våren utkom ett antal romaner om bistånd, biståndsarbetare och deras syn på hur och vem de ska hjälpa. Jag har läst tre av dem. Friheten förde oss hit utspelar sig i Liberia på 1960-talet, då författarens farföräldrar jobbade för LAMCO, Liberty i Tanzania på 1980-talet, då författarens föräldrar var verksamma där och Innan floden tar oss i Bangladesh på 2000-talet, där författaren arbetade på den svenska ambassaden. Alla tre författarna har alltså i någon mån en personlig koppling till sina miljöer och de tre romanerna speglar sin tid på ett trovärdigt sätt. Men för övrigt är de mycket olika.

Gunnar Ardelius roman Friheten förde oss hit är som ett kammarspel om en liten svensk familj bestående av pappa, mamma och tonårsson utkastade i en håla i Liberia i Västafrika. Tre människor som borde stå varandra nära, men som aldrig delar sina tankar och därför är som främlingar för varandra. Pappa Hektor mer eller mindre tvingas till att tacka ja till tjänsten som personalchef på det svenska gruvbolaget LAMCO i Liberia. Med honom följer hans vackra, men frustrerade och uttråkade, hustru Margret och deras motvillige tonårsson Mårten. Margret saknar sin gifte älskare i Västerås och Mårten längtar efter sin flickvän. Det är slutet av 1960-talet; Hektor förutsätts vara en lojal socialdemokrat, medan Margret har betydligt mer högerinriktade åsikter och Mårten tror på proletariatets internationella solidaritet. Mårten blir vän med den jämnårige Ormpojken, vars arbete bland annat är att skrämma bort ormar från familjens trädgård. Tillsammans engagerar de sig för de underbetalda och utsatta gruvarbetarnas sak i en strejk, som bryter ut sedan en man blivit ihjälklämd. Strejken lamslår gruvan och Hektor får i uppdrag att få gruvarbetarna att ta reson. Han har fått jobbet därför att han anses ha hårda nypor, men inför den verklighet som möter honom i Liberia är hans erfarenheter ingenting värda och han framstår som hållningslös och handlingsförlamad. ”Han hade alltid lytt sin far, sina chefer, sin fru och sina vänner i tron att han på så sätt skulle få uppleva den stora kärleken, den stora uppskattningen och den sanna gemenskapen, men kärleken tycktes alltid villkorad, vad han än gjorde var den alltid precis bakom hörnet”.

Jakob Ejersbos Liberty är ett väldigt verk, som på drygt 800 sidor skildrar en grupp skandinaviska biståndsarbetare under hela 80-talet. Den danske pojken Christian, som är 13 år när romanen börjar i december 1980, för växelvis ordet med den två år äldre tanzaniern Marcus, som är ”barnflicka” i en svensk familj.

Christians pappa har jobbat fem år i Fjärran Östern för det danska bolaget Maersk. Under tiden har Christian och hans mamma bott i danska Køge, där hon jobbar som sjuksköterska. Nu har pappan fått jobb som ekonomichef på sockerplantagen TPC, som har ägts av Maersk men blivit nationaliserad av den tanzaniska staten. Maersk har kontrakt på att under två år lära tanzanier driva den. Om ett par månader ska Christians mamma och hans nyfödda lillasyster komma ner och familjen ska leva tillsammans.

Marcus är en chaga från Kilimanjaros sluttning, men eftersom familjen var jordlös tvingades hans pappa arbeta i Serengeti nationalpark. Marcus och de andra svarta barnen tittade till de ditflugna turisterna medan de åt ur sina lyxiga matlådor med flera slags kött. Barnen levde på majsgröt och spenat. När turisterna hade ätit det de ville ha, slogs barnen om resterna: ” Andra gånger kastar turisterna den goda maten i en hink med avfall, dit maraboustorkarna med vingar kommer för att äta. Vi kastar sten på fåglarna. Vi slåss om maten. De vita tar bilder av oss, som om vi är märkliga apor. Vi är inte märkliga. Vi är hungriga.” Så berättar Marcus, som har lämnat sin familj, för att slippa få stryk av sin våldsamme, alkoholiserade far. Istället har han sökt sig till vita européer och hoppas att arbetet hos dem ska ge en biljett till Europa. Vilket det inte gör.

Marcus säger till de vita att han är föräldralös, därför att han inte tror att de förstår att man kan ha en så dålig familj. Men den vita, svenska familj där han jobbar är inte så mycket bättre. Pappa Jonas dricker, snusar, knarkar, knullar runt och förskingrar pengar på arbetsplatsen. Mamma Katriina dricker lite för mycket i sin sysslolöshet. Båda föräldrarna tillbringar mer tid på klubben än med sina barn och den yngsta dotterns första ord är inte mamma eller pappa utan macku, alltså Markus.

Det är lättare att veta och göra rätt hemma i Sverige än på plats i Bangladesh, konstaterar Sofia Paulin på sin första postering som biståndschef. Verkligheten är – även i en roman – mer komplicerad än teorin. Sofia är en av huvudpersonerna i Helena Thorfinns roman Innan floden tar oss. Sofia är jurist, specialiserad på mänskliga rättigheter, och ser människor ”som rättighetsbärare mer än som mottagare av allmosor”. Hon bor i Dhaka tillsammans med sin medföljande man och deras barn på 6 och 2 år.

Ett annat spår i boken handlar om systrarna Nazrin och Mina, som rymmer från sin hemby till Dhaka sedan deras avgudade storasyster har blivit ihjälbränd av sin man och svärmor på grund av att hon inte blir gravid och hennes föräldrar inte har råd att betala återstoden av dowdryn (hemgiften). Nazrin och Mina flyttar in hos sin kusin, som jobbar som ”administrativ assistent” på svenska ambassaden, vilket betyder att han serverar fika, fyller på papper i kopieringsmaskinen och springer ärenden åt personalen. Han är alltså i egna ögon en betydelsefull person. Det går dock inte så bra för Nazrin och Mina hos kusinens familj och så småningom hamnar de hos Sofias familj, där Nazrin har blivit aya, barnflicka.

Hektor och hans familj reser till Liberia utan några förberedelser. Ingen utresekurs, ingen briefing, ingen information till den medföljande familjen och inget intresse för landet de reser till. För dem är Liberia ett avbrott i vardagen, ett bekvämt liv och ett lite farligt äventyr. Christians pappa har jobbat för ett kommersiellt företag i Asien och att jobba för den tanzaniska staten förutsätts vara ungefär samma sak. Christians mamma jobbar deltid på sjukstugan i Moshi, innan hon lämnar Tanzania och så småningom börjar jobba för Läkare Utan Gränser i Schweiz. Föräldrarna har ett visst intresse för utvecklingsfrågor, men för de flesta i den lilla nordiska kolonin verkar tiden i Tanzania vara en flykt från ett inrutat liv i Sverige och en möjlighet att leva lyxigt och samtidigt tjäna mycket pengar.

Sofia Paulin är väl förberedd genom utbildning, erfarenhet och intresse. Hon vill verkligen göra skillnad. Hon har varit trainee på FN i Geneve, jobbat i Dar es-Salaam för SwedeAid, intervjuat överlevande efter massakern i Rwanda för domstolen i Arusha. Men sedan kom äktenskapet och barnen. Inför jobbet som biståndschef funderar hon på karriären: ”Hennes inre kalkyl hade till slut varit enkel. Antingen hon själv frustrerad i Sverige utan möjlighet att testa vingarna i fält och komma vidare i karriären, och Janne som utbränd rektor omgiven av beundrarinnor. Eller hon själv harmonisk på rätt plats, med rätt boll och rätt uppdrag och Janne som eventuellt småfrustrerad medföljande.”

Sofia vet att det inte är så lätt att vara medföljande, när allt yrkesmässigt fokus ligger på den som har fått tjänsten. Men hon underskattar också svårigheten i att slå sig in i hierarkin på en ambassad och skaffa sig den position hon behöver för att uträtta något. Ambassadör Moberg är mest intresserad av att utforska språket bangla och att utöva hedersuppdraget Dean, som tillfaller den ambassadör som har flest tjänsteår i landet. Sofia stör honom med sin energi, sina ambitioner och sitt jämställdhetsintresse. Mest problematiskt för Sofia är att han inte vill lämna Sveriges plats i DevCom till henne trots att det är hon som är biståndschef. I DevCom försöker biståndsfolk från olika länder samordna biståndet till Bangladesh och utan den plattformen blir det svårt för Sofia att uträtta något.

Alla tre romanerna innehåller en hel del biståndskritik. Gunnar Ardelius visar bland annat i dialoger mellan Hektor och hans chef Ture samt mellan Margret och den svenska läkaren Lars-Erik, hur många utlänningar ser ner på ”de infödda” och exotiserar och förfrämligar dem. Det finns inget ömsesidigt utbyte mellan svenskar och liberier, mer än mellan ungdomarna Mårten och Ormpojken. I sin naivitet utsätter dock Mårten Ormpojken för stor fara.

Jakob Ejersbo låter livet i Moshi speglas genom Christian och Marcus. Vartefter de blir äldre, genomskådar de alltmer av vuxenvärlden, Tanzanias kapsejsade afrikanska socialism och biståndsvärldens cynism. De blir vänner genom sitt gemensamma musikintresse, men försöket att starta ett gemensamt diskotek misslyckas och ger istället upphov till misstro och missförstånd. När Christian 1989 ger upp och reser tillbaka till Danmark för gott är det uppenbart att han är en vit europé och Marcus en svart afrikan. Aldrig blandas de två. Men Jakob Ejersbo tar i så att han nästan spricker. Han låter allt ont hända i Moshi. I stort sett alla röker, dricker och använder droger, från den 13-årige Christian och uppåt. I internationella skolan i Moshi är det enbart de asiatiska barnen som pluggar – därför att de vill fly från Tanzania via ett bra universitet i England eller USA. Ett barn dör i en smitolycka. Barn och föräldrar har dålig kontakt oavsett bakgrund. Alla är mer eller mindre kriminella, på alla nivåer i samhället. Korruption och prostitution flödar. Den svenska biståndsarbetaren Jonas köper begagnade sågverk istället för nya från Sverige och stoppar mellanskillnaden i sin egen ficka. När Christian en tid skickas hem för att gå i danskt gymnasium stjäl han skolans fina ljudanläggning för att ha till sitt diskotek i Moshi. Det blir för mycket. Varje enskild händelse eller person gestaltar ett stycke sanning men sammantaget är det inte trovärdigt att allt elände förekom samtidigt i en så begränsad krets.

Jakob Ejersbo var själv biståndsarbetarbarn i Moshi under den tid som romanen utspelar sig och han reste tillbaka 2003 för att göra research. Men förklaringen till en del fenomen har han tydligen missat. I boken beskrivs hur en biståndsarbetarfamilj säljer sin medhavda personbil, så snart de kommer fram till Moshi, men med framtida leverans när de åker hem. Det verkar osedvanligt girigt, men Ejersbo har missat förklaringen. På 1980-talet var det ont om bilar och svårt att importera i många afrikanska länder. Sålde en utlänning sin eftertraktade bil måste betalningen ske i lokal valuta, som inte gick att växla in i en konvertibel valuta. Så om man sålde bilen när man åkte hem, fick man en massa pengar som var värdelösa utanför Tanzania. Därför kom man på den kreativa lösningen att sälja och ta betalt direkt, för att kunna leva upp pengarna under resten av vistelsen. Lönen betalades ut i konvertibel valuta och den kunde sparas på banken i hemlandet.

Helena Thorfinn framför en betydligt mer nyanserad bistånds- och utvecklingskritik. I hennes roman har vi hunnit fram till nutid och dragit lärdom av tidigare erfarenheter och misstag. Hon visar att det finns bra och dåliga biståndsprojekt, bra och dåliga biståndsarbetare samt bra och dålig biståndspolitik. Det är bra att kräva goda resultat utan korruption, men man måste vara flexibel i bedömningen. ”Med noll tolerans blir det noll aktiviteter”. Sofia får tidigt på sitt bord ett delikat ärende, som handlar om Kadija Anam, ledare för den berömda gräsrotsorganisationen Alor Desh, som arbetar med de landlösa i charområdet, alltså de vandrande landmassorna i stora floder. En revision visar på korruption. Kadija Anam tycks ha förskingrat mycket pengar och hennes närmaste medarbetare vittnar mot henne. Hur ska Sofia kunna bevisa att det är en konspiration av religionen och kapitalet med omvända mutor och utpressning? Det är uppenbart att organisationens förmåga att organisera de landlösa, är ett hot mot stora landägare och lokala imamer. Det har inte framgått av rapporten från de fyra revisorerna från Ernst & Young, så är det ens någon idé att försöka rädda Alor Desh? Sofia bestämmer sig för att ta striden på SwedeAid i Stockholm.

Sammantaget är det här tre bra och viktiga romaner. Gunnar Ardelius har skrivit en liten pärla om en disfunktionell familj i en för dem främmande, svårförståelig omgivning, där pappan jobbar åt LAMCO, som var ett svenskt flaggskepp. Jakob Ejersbo berättar om en massa osympatiska människor i biståndets skugga, men där huvudpersonerna Christians och Marcus utvecklingsresa under tio år griper tag. Helena Thorfinn vågar ställa viktiga frågor om modernt bistånd och orättvisorna i världen – och hon presenterar en hel del svar också.

— — —

Text: Maria Larsson
Författarfoto: Gunnar Ardelius – Sara Moritz för Norstedts förlag
Författarfoto: Jakob Ejersbo –  Morten Langkilde för Albert Bonniers förlag
Författarfoto: Helena Thorfinn – Nille Leander för Norstedts förlag