Roman: Dykvinnan

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, september 28th, 2012

Dykvinnan
Joyce Carol Oates
Bonniers, 2012
Översättning: Ulla Danielsson
478 s.
Utkommen.

— — —

Dykvinnan är ännu en roman av Joyce Carol Oates på temat utsatta barn och kvinnor. Inte många skriver det lika bra och skoningslöst som hon. Dykvinnan hör kanske inte till en av de allra bästa, men är ändå mycket bra. Jag har mina absoluta favoriter, såsom Det var vi som var Mulvaneys (1999), Fallen (2005), Mörkt vatten (2007) och Dödgrävarens dotter (2008). I det sammanhanget måste jag erkänna att jag inte läst alla, och vissa som jag läst blandar jag ihop. En som alla Oatesläsare talar om är Blonde (2001) som en absolut favorit – den har jag kvar. Ibland tänker jag att alla hennes romanfigurer och miljöer skulle samlas på ett ställe och smälta samman – vilken vilsen och utsatt karneval det skulle bli, samtidigt som den skulle vara fylld av kraft och mod!

M.R. Neukirchen är en högt ansedd rektor för ett prestigefyllt universitet i USA. Hon styr den välmående skutan – som  inte är helt utan fläckar på sitt rykte – med lugn och mild hand, säkrar donationer och handskas både med studenter och kollegor i en diplomatisk och rättrådig anda. På det personliga planet är hon inte lika lyckad, även om hon har sin hemlige älskare som hon tyvärr inte ser till så ofta. I den stora rektorsbostaden tränger sig ensamheten på, men M.R. håller skenet uppe. Hon är kompetent och faller ej i varken fällor eller lockelser. Att hålla sig för sig själv när arbetsdagen är slut, som varit fylld av konferenser, möten och middagar, är hennes överlevnad.

Men så en dag, när M.R. är på väg till en konferens med efterföljande middag, svänger hon som styrd av en osynlig hand av den utstakade vägen och följer i blindo en avstickare till sin barndoms trakter. Där lämnar hon sin kända värld och träder in i en annan, fylld av minnen som hotar att ta överhanden. Det blir början till en resa tillbaka till en helt annan verklighet, där hon måste möta sitt förflutnas demoner och därmed falla så djupt att hon riskerar att inte ta sig upp igen. Det börjar sippra in vatten i hennes väl uppbyggda pansar och hon har förlorat förmågan att täppa igen sprickorna. En students självmordsförsök och kollegornas antydningar om hennes ansvar och bristande styrning av skolan bidrar till att hon förlorar fotfästet. Hon måste låta de smärtsamma minnena strömma in och lära sig att leva med dem.  Hon reser tillbaka till dem som betytt mest för henne och låter sig följa med i dagarnas och nätternas långsamma läkning innan hon återvänder till sitt eget, vuxna liv igen.

Dykvinnan är mycket läsvärd. Den är välskriven och symboliskt laddad med bilder från den både vilda och snärjda naturen. Den säger mig något om det förflutnas makt och om hjälplöshet och utsatthet i en bister värld, men också något om försoning och om tidens läkande kraft.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.