Kriminalroman: Helaren
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, september 29th, 2012Helaren
Antti Tuomainen
Forum Förlag
Kriminalroman
208 sidor
Utkommen på svenska 2012-08-29
— — —
Helaren, som är Antti Tuomainens tredje roman, är fullkomligt obegriplig. Med detta konstaterande skulle detta kunna bli kanske världens kortaste recension, men jag ska trots allt utveckla mig lite mer än så, den utsågs ändå till Finlands bästa kriminalroman 2011.
Helaren utspelar sig i ett Helsingfors i sönderfall där det råder anarki och omfattande våld är en del av vardagen i spåren av våldsamma översvämningar. Samhället, och världen, verkar stå inför den slutgiltiga undergången och vid en rad tillfällen antyds att det är vår rovdrift av jorden som ligger bakom sakers tillstånd.
Helaren är det namn man gett en seriemördare som gjort till sin uppgift att utplåna hela familjer där familjefadern varit industriledare för skadliga industrier eller på annat sätt påverkat på annat sätt påverkat vår miljö. En tidigare militant miljörörelse figurerar också i marginalen.
Huvudpersonens fru Johanna är journalist och har redan när boken inleds försvunnit som resultat av sitt arbete att spåra och skriva om Helaren och bokens historia är huvudpersonen och maken Tapanis jakt på henne.
Det märkliga med denna bok är att jag egentligen inte kan definiera om den är bra eller dålig. Historien är intressant, men allt för fragmentarisk för att den riktigt ska gripa tag i läsaren, i detta fall mig. Antti Tuomainen låter läsaren förstå att allt hänger ihop: den för ett tiotal år sedan aktiva, militanta miljörörelsen, dess karismatiske och fundamentalistiska ledare, huvudpersonens fru och nutidens mord på hela familjer. Men han lyckas aldrig riktigt fördjupa sig tillräckligt i kopplingarna för att gripa tag i sin läsare. Miljörörelsens ledare, Pasi Tarkiainen ska ha dött för ett antal år sedan, men tydligen inte gjort det i alla fall. Hur? Varför?
I bokens slutskede äger ett möte mellan Tapani och Tarkiainen rum, och det gör ingen människa klokare. Är morden kopplade till miljörörelsen eller till det vaktbolag som också figurerar i historien?
Hustrun Johanna dyker upp med livet i behåll. Var hon kidnappad för att hon var Helaren på spåren eller bara för att hennes fotograf på ett något okonventionellt sätt ville förklarar sin kärlek till henne? Båda alternativen är möjliga, och när boken slås ihop för första gången så är frågetecknen fler än utropstecknen.
På en direkt fråga om boken var bra måste svaret bli nej, och samma svar gäller på frågan om boken var dålig. Det är en av alla faktorer som gör detta till en mycket märklig bok.
— — —
Camilla Johansson
Tack för den… Nu slapp jag fundera på om hans fru lever eller ej – plus en hel del annat som du lyckats avslöja på några få rader! När denna recension läses; för första och sista gången, så är utropstecknen fler än frågetecknen vad gäller vad som komma skall i historien! Mycket märkligt sätt att recensera?
För övrigt anser jag att du är skyldig mig drygt tvåhundra riksdaler för utebliven läsupplevelse!
Med hopp om bättring… men vänliga hälsningar
Henrik Tholson
Hej Henrik!
Synd att du upplever min recension på detta vis. Nu några månader senare kan jag hålla med om att det kanske inte var så himla lyckat att avslöja att hans fru överlevde.
Dock så vidhåller jag min övergripande åsikt. Det är en riktigt, riktigt dålig bok. En recension är ingen absolut sanning, det är min, eller någon annans recensents, åsikt om aktuell bok, film eller skiva. JAG tycker Helaren suger, och som sagt, i min frustration över detta kanske jag avslöjade mer än jag borde. Men ett tips, kanske något provokativt, för framtiden: läs recensioner INNAN du går ut och köper en bok, om du nu tycker dessa är viktiga för upplevelsen. Till syvende och sist är det ändock vad varje enskild individ tycker om boken som betyder något.
Hej!
Trodde först att jag var galen som inte förstod vad som var så himla bra med den här boken. Den var på många sätt genom handlingen obegriplig som om man hade missat läsa en sida eller två. När jag sen läst klart boken kunde jag inte placera boken. Var den bra, eller var den dålig? Det var då jag snubblade över din recension och förstod att jag håller med dig nästan fullt ut. Obegriplig som sagt då man inte fick svar på allting i slutet. Dog Tarkiainen? Fick känslan av att det inte klargjordes, eller kanske det inte spelade någon roll. För MIG gjorde det faktiskt det. Eller vad hade Hamid för bakgrund om man tänker på hur han betedde sig?
Tack för recensionen i alla fall! Den fick mig att inse många saker. Mina frågor lägger jag på hyllan, för vissa mysterier kanske ska förbli mysterier.
Varning för spoilers!
Jag måste tillsluta mig Martin och Camilla. Jag förstår inte alls hur den här boken kan vara så hyllad?! Det känns som om författaren bara sätter igång en massa saker utan en tanke på att senare kunna ge en logisk förklaring, eller en förklaring alls för den delen. Vad hände egentligen i slutet? Var hade Johanna varit hela tiden? Vad menade fotografen med att hon inte valt att ringa till Tapani? Vad hade hänt under tiden Johanna var tillsammans med Tarkiainen för länge sedan, som hennes väninna Elina var så rädd för? etc. Listan kan göras väldigt lång. Fragmenterade hintar var allt som gavs, varvat med riktigt tråkiga passager som grävde i saker som i slutet inte ledde till någonting alls.
Samtidigt som romanen ska vara så ”unik”, har författaren valt att bygga upp sin bok precis som vilken vanlig deckare som helst. Tex. när huvudpersonen står öga mot öga med sin fiender i först en skog och sedan på ett järnvägsspår. Det var otroligt tråkig och ointressant läsning, som ingår i de allra flesta deckares slutkapitel. Skillnaden var här att det inte ens gav någonting till handlingen.
Jag tycker heller inte att klimatfrågan fick tillräckligt djup, den var bara med som en scenografi, för att skapa en stämning. Jag är sammanfattningsvis mycket förvirrad efter att ha läst det som påstås vara Finlands bästa krimi 2011.