Roman: Kaffe med rån

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, oktober 1st, 2012

Kaffe med rån
Författare: Catharina Ingelman – Sundberg
Utgiven av: Bokförlaget forum, 2012
Utgiven: 2012 – 08
366 s.

— — —

Svenskar, om man nu ska vara generaliserande, gillar två saker jag inte förstår. Dels är det deckare av typen Beck nr. 19 000 någonting i ordningen och dels är det trivsel filmer – och böcker av typen Jönssonligan. Kaffe med rån faller in någonstans i den andra kategorin. Den här boken riktar sig inte till mig, alltså försökte jag läsa den som vad den vill vara; en trivselbok med mycket skratt och lite samhällskritik men inte så mycket så att det stör.

Märtha och hennes kamrater Snillet, Krattan, Stina och Anna Greta bor på ett äldreboende. De har tråkigt. Äldreboendets drift tas över av vad jag tolkar som en privatvårdgivare vid namn ”Diamanten” och personalen därifrån består av ren och skär ondska. De har ett eget gym och kylskåp fulla med mat, medan de gamla drabbas av besparingar, dålig mat och inlåsning på sina rum. Märtha och co får nog. De ser en dokumentär som visar att interner på fängelset får betydligt bättre behandling än de själva; husmanskost och en timmes utomhusvistelse om dagen. Märtha och Snillet, de modigaste och driftigaste i gänget är snart igång att planera för hur de ska begå någon form av brott som dels genererar mycket pengar att skänka till sjuka och gamla och dels låter dem få en härlig fängelsevistelse. Efter mycket planerande och träning tar gänget in på lyxhotell för att börja sin brottsliga bana med de rika gästernas ägodelar. Och så är äventyret igång.

Som sagt tycker jag verkligen att Jönssonliganfilmerna är några utav världens tråkigaste filmer. Att en form av ”Jönssonligan med rullatorer” inte riktigt går hem hos mig är ju då inte så konstigt. Catharina Ingelman – Sundberg har tidigare skrivit s.k. ”populärhistoriska” romaner med starka hjältinnor, svindlande kärlek, blod och död och sånt. Hon har en förkärlek för att dela upp sina karaktärer i totalt svart och vitt; antingen är de goda, jättejättegoda eller jättejätteonda. De goda belönas och de onda får sina straff. Uppdelningen i ont och gott har Ingelman – Sundberg tagit med sig in i Kaffe med rån. Visserligen är hjältarna tjuvar, men på ett mycket charmigt sätt. Och samhället får ju skylla sig själva när de har sådana fördomar om gamla, polisen tror inte ens på Märtha när hon kliver in på polisstationen för att bekänna. Den ansvarige sjuksköterskan på äldreboendet är representationen för ondska. Hon låser in de gamla och drar in på deras mat, samtidigt som hon är älskarinna åt den gifta chefen! Ack en sån kvinna.

Men det som Ingelman – Sundberg faktiskt lyckas skildra är hur samhället ibland slutar att betrakta gamla människor som människor. ”Pensionärsligan” som de kallar sig (fyndigt namn…eller?), kan obemärkt begå brott, stjäla dyrbar konst tillexempel, utan att upptäckas. Detta blir för mig en symbol för hur osynliga äldre människor kan bli. De betraktas av samhället som harmlösa inredningsdetaljer och ett problem i statsbudgeten. Diamantens inställning till sina vårdtagare – där de exempelvis får medicin som får dem att tappa aptiten och detta anses bra för att det sparar pengar – är förhoppningsvis en viss konstnärlig överdrift, men inte särskilt stor. Äldreomsorgen i Sverige är i vissa fall under all värdighet. Och det lyckas Ingelman – Sundberg faktiskt lyfta fram i boken samtidigt sin hon behåller glimten i ögat.

Dock tycker jag inte att författarinnan själv tar de gamla på allvar. Varför är det så lustigt att Märtha gillar att träna? Att också gamla människor tycker om att dricka sig fulla ibland? Hur många skämt på temat ”utföra brott med rullator” kan rymmas i en bok utan att bli lite tröttsamma? Att ”humorn” helt och hållet är beroende av att huvudpersonerna har hög ålder och bryter mot normen för förväntat beteende hos äldre haltar tycker jag. Som om det vore hundvalpar som beter sig lustigt vi tittar på. Det blir lite nedvärderande mot äldre att kräva att läsaren ska tycka att allt de gör är roligt bara för att de är just äldre. Respektlöst, fast jag är säker på att Ingelman – Sundberg menar det precis tvärtom. Det är exempelvis rivjärnet Märtha som leder ligan, hon som drillar dem fysiskt och kläcker alla planer. Vilket vi ska tycka är extra häftigt för att hon både är äldre och kvinna. Fantastiskt.

Men den här boken är inte skriven till mig. Många människor kommer säkert tycka den är jättemysig och trivsam att skratta lite lagom till. En feel – good roman i höstrusket. Den är tillexempel redan slutsåld på Adlibris. Så då ska väl inte jag komma här och politisera.

— — —

Malin Nilsson