Roman: Det dyrbara

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 11th, 2012

Det dyrbara
Linn Ullmann
Bonniers, 2012
Översättning: Ann-Marie Ljungberg
328 s.

— — —

Linn Ullman har varit mycket framgångsrik i sitt författarskap, med både nomineringar, priser och utnämningar. Det dyrbara är hennes femte roman. Den handlar om Siri och Jon och deras två barn, i en tid av långsamt äktenskapligt sönderfall. Siri är en framstående restaurangägare, van att styra och ställa och den som försörjer familjen. Jon är den tidigare så omtalade författaren som nu fastnat i förväntningarna på sin tredje roman, alltmedan dagarna går och han ägnar hunden och soffan mer tid än skrivandet. Siris mamma Jenny lever sina dagar i det stora huset tillsammans med sin barska väninna Irma. Jenny har helt oväntat valt att börja dricka igen efter många års nykterhet, och hon lever med minnet av sin son som drunknade vid tidig ålder och sveket från mannen som lämnade henne. Siri och Jon å sin sida lever med Jons otrohet och hemligheter. Deras döttrar är Alma, som är den som reagerar och kränger sig igenom familjelivet, och Liv, som mest är söt och snäll. Under sommaren blir de passade av barnflickan Mille. Hennes plötsliga försvinnande bidrar till att sprickorna i familjen vidgas, och det går ett rakt spår genom släkthistorien tillbaka till den lilla pojkens död och fram till Milles tragedi, som inte går att överbrygga.

När Ullman berättar sin historia är det inte genom att peka med hela handen och visa på lösningar. Tvärtom så låter hon handen stanna kvar i fickan, där hon har ett flertal bilder av berättelsen som hon tar upp och blandar friskt. Allt skarvar i varandra med snygga övergångar. Det är som ett pussel med omaka bitar som läggs, trots en viss skevhet. Slutresultatet blir en sammanhållen stomme grundad på det viktigaste vi har; kärleken, trots att den både hemlighåller och ljuger, och föräldraskapet med sitt begär efter egen frihet och den sårbara relationen till barnen.

Det går som ett brus av naken verklighet genom Ullmans språk. Det är samtidigt både öppet och tillslutet. Hon ser på sina gestalter och deras trampande runt i livets irrgångar med en viss bisarr humor, om än fylld med medkänsla. Som om hon säger: ”titta på dem, så de beter sig! Vad ska jag göra med dem?” Språket flyter och vindlar mellan precision och poesi. Det bildar en slags avskalad magi där budskapet lyser lågmält som en fyr i dimman, men ändå outtröttligt svepande, och strax bakom hörnet lurar farorna som hotar lojaliteten och närheten och tilliten.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.