Lyrik: Andra världskriget på söder

Inlagd av Marianne Freyne Lindhagen Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur måndag, oktober 15th, 2012

Andra världskriget på söder

Gösta Friberg

Albert Bonniers Förlag, 102 sidor, Ute nu

– – –

Poet, översättare, tolkare och mullvad, titlar som Gösta Friberg sysslat kan skriva i sin CV. Han har hunnit med en hel del sedan han föddes 1936, bl.a. en bok där han, tillsammans med hustrun Helena Brodin, ger sig på frågan om det verkligen var Shakespeare som skrev Shakespeares dramer.

Hans senaste verk är diktsamlingen Andra världskriget på Söder. En titel som passar bra då författarens hemtrakt sedan barnsben är Stockholmskvarteren på söder.

Dikterna – ibland prosalyriska – utspelas dock inte bara på Söder. Friberg har gott om livserfarenheter och kunskaper i sitt bagage som är användbar mylla för hans skrivande. Några bitar ren prosa har också smugit sig in i den ganska växlingsrika texten. I bokens åtta avsnitt hoppar författaren ledigt mellan välkända original i söderkvarteren, grekisk mytologi, naturens under och den medeltida kändispoeten/filosofen Omar Khaiyam poesi (den senare intressant beskriven i en fotnot). Och egna personliga kärleksmöten och sorger under livets gång.

Friberg är både diktare och filosof i sina betraktelser över människorna och, inte minst, naturen som han möter. Underfundig i vändningar som får mig att komma ihåg Werner Aspenström.

Den första biten – Mod att leva – är en kort upptakt till mötet med några av Södermalms utsatta människor tecknade som personer gestaltade med sina olika slitenheter. Bagladyn som slumrar på en trapp ” … med härvor av grått hår under hattens brätte … gommarna tuggar, där hon sitter lutad över sina sprängfyllda kassar ”. Kanske drömmer hon om ett bättre öde ,undrar Friberg.  A-lagarna i Björns trädgård tömmer sina ölkassar medan bagladyn vittjar soptunnorna utanför Café Babylon samtidigt som de sudanesiska kvinnorna går trappan upp till Moskén vid Medborgarplatsen. Friberg är en god iakttagare och jag kommer dessa människor nära. Porträtten varvas med reflektioner över människans öde här på jorden och de stora, svåra frågorna om vadan och varthän och mening. Här och var får den grekiska mytologins gestalter ge röst åt författarens  filosoferande – Persefone, Kore m. fl.

I allt sitt färgrika, lyriska berättande – gränsen mellan  poesin och prosan är hårfin – skymtar Friberg själv med sitt söderjag och man förstår hans kärlek till sin stad: ”Jag kan inte se det annat än som en nåd: att Tjärhovsgatan ligger där den ligger.”

Friberg är en ordglad poet och jag kan efterlysa en tvättning av texten som ibland kan kännas överlastad och metaforiskt något krystad och tung. Ett ingrepp som kunnat lämna mer åt läsarens fantasi och förståelse. Men jag känner mig nöjd vid resans slut och med bokens stora spännvid från Söders höjder till poeten Rumi och karavanserajen i det forntida Persien som viskar i poetens öra där han sitter på fiket i Götgatsbacken där två lapplisor just råkar passera. Friberg är en akrobat som svingar sig mellan epoker och kulturer och mänskligt vardagsliv. Jag känner igen mitt eget Söder, själv Stockholmare i samma generation, texten har bjudit mig både på närstudier och flygturer långt bort från Söders kåkar.

– – –

Marianne Freyne Lindhagen