Roman: Lögnarens ögon
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 18th, 2012Lögnarens ögon
Göran Moldén
Norstedts förlag
330 sidor. Har utkommit
—
Bokomslaget utgörs av ett utsnitt ur Jonas Dürchs målning Hjortbergs epitafium. Tavlan, som målades på 1770-talet, visar kyrkoherde Hjortberg, hans fru och deras femton barn. Vissa av barnen står prydligt uppställda, stelt leende mot betraktaren. I bakgrunden syns andra barn, halvt skymda eller bortvända. Det är de döda syskonen, och de ler inte. På omslaget ser man en av dessa döda men ändå närvarande figurer. Nästan skymd av två levande bröder kikar en pojke fram, och ur hans enda synliga öga lyser en lömsk och illvillig blick. Är det detta som är lögnaren ögon? Eller är det de frimodiga men uttryckslösa blickarna ur de levandes ögon som ljuger?
Handlingen tar sin början på en begravning. På främsta bänken sitter den nyblivna änkan Inger, och tänker på sin man, Jim, som plötsligt en dag föll ihop på trädgårdsgången. De har haft ett långt och lyckligt äktenskap. Inger har arbetat som optiker, startat och drivit ett framgångsrik företag och försörjt familjen, medan konstnären Jim har stått hemma i ateljén och målat, och sen gått in och stekt plättar till barnen. De har umgåtts med sina gemensamma vänner, kompisgänget som hållit ihop sen studietiden trots att deras bakgrund var så olika. Allt har varit bra. Nu har de välartade barnen blivit vuxna, och sitter intill Inger i kyrkbänken, och vännerna på bänkarna bakom. Persongalleriet presenteras.
När Inger söker igenom Jims ateljé efter begravningen hittar hon något främmande som tyder på allt inte alls varit bra. En låst väska full av teckningar som inte alls liknar Jims andra arbeten. Buntar av vidriga teckningar föreställande ruttnande ansikten, förvridna monster, missbildade människor, allt i upplösning och förfall. I teckningarna möter Inger Jims självhat och ångest, en sida av honom som är helt främmande för henne. Hon börjar tvivla på att hon någonsin har känt honom, och hela deras gemensamma liv börjar upplösas inför hennes blick. Det är just det som är centrum för den här berättelsen; seendet. Konstnären och optikern blir ett slags motsatspar, där den ena misstror seendet och den andra förlitar sig på det. Inger stirrar på Jims tavlor, de gamla välbekanta tavlorna, som föreställer ruttnande löv, mossa, mögel, svamp, jord, allt i stark förstoring, nästan abstrakt. Hon försöker se igenom bilden, få det som skymtar där bakom att tala till henne. Men tavlorna är tysta, Jim är tyst.
Nu när han är borta och Inger inte kan se honom längre är det som att allt hans tvivel flyter över i henne. Efterhand bryts hennes världsbild sönder och kantrar. Hon drabbas av panikångest, hallucinationer och utomkroppsliga upplevelser. Göran Moldéns sätt att skriva, med ett slags mild objektivitet, gör att man kommer otäckt nära när verkligheten spricker och förfallet som skymtar där bakom. Språket är rent och klart, ett sådant språk som blir vackert just genom att det är osynligt. Det bildar inte ett raster som ser berättelsen genom, det leder en rakt in i den. Men i själva intrigen kan man också skymta någon viktigt i bakgrunden. Varifrån kom all Jims ångest? Vad hände egentligen i kompisgänget under det år Inger var utomlands och pluggade? Det finns ett gammalt mysterium som Inger nystar upp i slutet av romanen. Hon får ett svar som tydligt, logiskt och synligt, och det tycker jag är synd. Det tvivel, den sorg och ilska som man känner efter att ha förlorat en livskamrat, det är inte en fråga som har ett svar. Snarare är det väl just det att det inte finns några svar att få som är det mest smärtsamma.
Hjortbergs epitafium av Jonas Dürch
Romanen börjar som en berättelse om ett sorgearbete, men går över till att handla alltmer om seendet och verkligheten. Temat med att det finns något dolt bakom det synliga, har vävts in på olika nivåer i romanen och återkommer på omslaget, i Jims konst, i huvudpersonernas personligheter och i själva intrigen. Men det finns också sådant som plötsligt dyker upp i berättelsen, och sen försvinner igen. Lösa trådar som känns ganska överflödiga. Det är framförallt skildringen av Ingers sorg och hur den påverkar hennes seende som gör Lögnarens ögon läsvärd. Den är fascinerande och svindlande obehaglig, samtidigt som det är effektivt och vackert berättat, och också väldigt intressant och levande.
—
Nelly Ekström, museolog och kulturarvsvetare
