Fotobok: Christer Strömholm
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, oktober 25th, 2012Post Scriptum Christer Strömholm
Johan Tell, Carole Naggar, Christian Caujolle
Bokförlaget Max Ström
404 sidor. Utgiven
—
Jag hade ingen personlig relation till Christer Strömholm. Jo, jag träffade honom några gånger. Jag var till och med hemma hos honom och satt och pratade på tu man hand. Men mer än så var det inte.
Jag har förstått att många andra inte heller kände honom mer än så. Han var omsvärmad men han höll distansen, han var hemlighetsfull. Han kunde ljuga folk fulla i låtsat förtroende. Efterföljarna var han avog emot. En del andra favoriserade han.
Under slutet av 1970-talet och ett drygt decennium framåt var Örebro en viktig stad för fotografiet i Sverige. I Stockholm fanns galleriet Camera Obscura och i Örebro Galleri Fotograficentrum. Runt båda dessa gallerier snurrade Nordens konstnärligt inriktade fotografer under några år.
I kretsen av Örebrofotografer var Christer Strömholm den oomtvistade husguden uttolkad på distans av favoriteleven Anders Petersen och lokalt av Bengt-Göran Carlsson. Christer Strömholms betydelse för det unga gänget runt Fotograficentrum går inte att överskatta. Han var också mycket viktig för fotografiets ställning som konst i Sverige. Han kom dessutom att få internationellt inflytande och erkännande.
Rätteligen bör Christer Strömholm beskrivas som en konstnär som fotograferade. Han var aldrig fotograf i ordets gamla vanliga betydelse. När han mot slutet av sin karriär blev erbjuden att ställa ut på Fotografiska Museet som då fanns i anslutning till Moderna Museet i Stockholm, tackade han nej. Men när initiativet flyttades över till Moderna Museet tackade han ja.
Idag befinner sig Christer Strömholms verk i en tydlig och stark tradition befolkad av subjektivt arbetande konstnärligt inriktade fotografer. Men när han debuterade på 1960-talet var han, åtminstone i Sverige, nästan ensam. Hans bilder uppfattades som underliga, fyllda av förfall, död och dubbeltydig sexualitet. Det var långt ifrån de fotografiska modena. Vid den tiden skulle det vara snygga ljussatta ateljébilder och lite senare socialkritik med tydligt syfte. Det var också vad många av hans elever sysslade med under 1970-talet.
Vännerna på Place Blanche
Jan Myrdal skällde Christer Strömholm för ”Strömholmeri”. Bakgrunden till detta skällsord låg nog inte bara i Strömholms ämnesval utan också i hans outredda bakgrund som nazist och politisk hoppjerka. Men detta hindrade inte Jan Myrdal, Christer Strömholm och deras gemensamme vän Rune Hassner att samarbeta ibland. Bland annat spelade Christer Strömholm huvudrollen i Jan Myrdals film Myglaren, 1966.
En stor utställning med Christer Strömholms verk visas nu fram till 25 november på Fotografiska i Stockholm. I samband med utställningen har en stor och vacker översikt publicerats av Bokförlaget Max Ström. Det finns all anledning att tänka sig att denna bok, under lång tid framöver, kommer att vara standardverket över Christer Strömholm.
I boken Post Scriptum finns alla de kända, och några av de mindre kända, bilderna av Christer Strömholm. Samt tre texter. Den längre biografiska texten av Johan Tell ger en bra resumé över Strömholms liv och försöker, så gott det går, att reda i de olika myterna om hans förflutna. Fruar och älskarinnor passerar snabbt förbi. Barn verkar ha fötts. Både Christer Strömholm och Johan Tell tycks vara rätt kallsinniga.
I bildflödet intar ”vännerna från Place Blanche” en särställning. Strömholm följde en grupp parisiska transvestiter under en period långt innan gayparaderna och gendermedvetandet. Exotismen har tack och lov fallit bort från dessa ganska varma och mänskliga bilder.
Annars ger Christer Strömholm ett ganska tungt avtryck. Hans fotografier är i allmänhet inte upplyftande. Ibland är de mest bisarra. Men ofta är de mycket gripande med en mycket handfast poesi. Boken gör honom rättvisa. Den borde kunna bli en bestseller.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
