Roman: Förrädare

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, november 4th, 2012

Förrädare
Ola Larsmo
Bonniers, 2012
510 s.
Utkommen
Betyg:

— — —

Ola Larsmo är romanförfattare och skribent på DN och ordförande för svenska PEN.  Senast uppmärksammades han för romanen Jag vill inte tjäna (2009) för vilken han fick Jan Fridegård-stipendiet. När han nu utkommer med spionromanen Förrädare förstår jag att mycket arkivarbete ligger bakom, även om det är fiction, för händelser och platser nämns vid sina namn och känns igen.

Charlie Westerholm – döpt efter Charles Dickens – blir värvad till underrättelseofficer på Byrån under sin studietid med uppgift att hålla ögonen öppna. Från början förstår han inte vad det innebär, men efterhand växer hans arbete. Det är fyrtiotal och krigstid då Tyskland ockuperar Norge och Danmark. I gränstrakterna till Norge kommer flyktingar över på den svenska sidan, men Charlie är inte säker på vilka han ska hålla ögonen på. Är det kommunisterna? Eller är det den tyska underrättelsetjänsten, eller kanske den växande norska motståndsrörelsen? Ju längre kriget håller på, ju svårare blir det att se vem som är vän eller fiende, och inom Byrån är hemlighetsmakeriet stort. Charlie, som är tillsammans med Nilla, upplever att hans tillvaro gungar när han lever i en slags halvdager av lögn och påtvingad tystnad, och han får allt svårare att läsa av verkligheten. Han är snart inte välkommen hos Nilla längre, efter att han i ett tillstånd av obalans och frustration utnyttjat henne, men hon spelar en allt viktigare roll när hennes arbetsplats på socialstyrelsen hamnar i fokus. Charlie kommer ett förräderi på spåren, där tyskvänliga medarbetare ser till att flyktingar och antinazister skickas rakt in i döden, och det ligger på hans axlar att driva processen framåt. Han tvingas lita på människor han inte känner sig säker på och utsätter både sig själv och andra för fara. Ändå kan han inte vika undan, utan väljer den väg som hans samvete tvingar honom till.

Larsmo är påläst och skriver välskrivet och initierat, dels om en tid när Sverige var sambandscentral för olika länders och rörelsers spionverksamhet, dels om vad som händer med en människa som lever med svek och tvetydigheter i sin närhet. Det är upprörande att läsa om de tyskvänliga i Sverige, som arbetade efter egen agenda och som såg fram emot ett helt annat scenario än vad kriget till sist bjöd på. Det är också spännande att få inblick i hur en människa som dras in i en skuggvärld reagerar. Ändå håller Larsmo en distans till sina personer som gör att jag inte riktigt berörs, trots deras utsatthet och ställningstagande.

Personskildringarna är dock för ytliga och ensidiga och griper inte tag i mig. De blir till figurer som flyttas runt utan att riktigt bottna. Däremot får skildringar om vädret ta mycket plats. Sammantaget bidrar det till att spänningen inte infinner sig, trots temats inneboende rafflande ingredienser, och ibland blir läsningen småtråkig. Förlaget kallar Förrädare för en berättelse ”i bästa Le Carré-stil”, vilket jag tyvärr inte kan hålla med om. Det är långt till den typiska Le Carré-känslan av intensiv livsnärvaro. Trots det måste jag ändå säga att Förrädare är en bra bok som skildring av en tid, om man står ut med en viss torrhet och avsaknad av kött och blod.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.