Roman: När det känns att det håller på ta slut

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, november 18th, 2012

När det känns att det håller på ta slut
Stig Larsson
Roman
Bonniers, 2012
508 s.

— — — 

Stig Larsson debuterade med Autisterna (1979) och har sedan dess skrivit som dramatik, poesi och romaner och arbetat som regissör. Han anses som en av våra bästa författare, omskriven och omsusad. Jag tror mig minnas att jag läste Autisterna när jag studerade litteraturvetenskap på universitetet.  Däremot vet jag säkert att jag sett hans pjäs VD (1987), som är ett grymt drama om översitteri och maktspel.

När Larsson nu efter ett långt skrivuppehåll kommer ut med en ny roman är det ett slags bokslut över hans liv och författarskap. Han har under hösten 2010 drabbats av akuta hjärtproblem och vill nu skriva igen: ”Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar.” Så formulerar han sig, som en programförklaring, efter många år då han skrivit och samtidigt missbrukat amfetamin. Boken syfte blir att avskräcka andra att börja använda centralstimulantia.

När det känns att det håller på ta slut är en slags dagbok där allting ryms och blandas, både i nutid och dåtid, i ett något kaotiskt flöde av människor, skrivande, utlevande och ångest. Här finns både glasklarhet och paranoia, lycka och bedrövelse. Enligt författaren väjer han inte för något, även om de svåraste delarna, de om kärleken, skjuts upp ända till slutet.  Ibland undrar jag om sanningshalten, men eftersom boken kallas roman är det egentligen ovidkommande. Ändå infinner sig frågan, eftersom författaren så tydligt framhåller att det handlar om hans liv.

Larsson skriver med en oerhörd närvaro, kastar sig fram och tillbaka i tidsperspektivet, men släpper aldrig tråden trots att det stundtals blir lite svårt att hänga med i svängarna. Det är snyggt välskrivet med en intensiv ton som håller läsaren i sitt grepp.

Så kommer jag då till det innehållsliga – och där blir det genast problematiskt. Kortversionen av handlingen är: män, män och män. Den långa versionen är byggd på Larssons egna grandiosa självbild, att han är ett geni bland ett fåtal andra genier (nästan enbart män), att hans umgänge delvis består av kriminella, att han missbrukat alkohol, droger och haft en förkärlek för riktigt unga kvinnor (kvinnor med dåligt självförtroende som är lätta att styra, som ”vill” bli skadade och utnyttjade och som bedöms enbart utifrån kön). Hans missbruk av amfetamin, som här är tänkt att framstå i avskräckande syfte, målas upp utifrån kreativitet och skapande på ett sätt som jag tolkar som positivt till vissa delar. Jag får inte riktigt ihop den ekvationen, även om Larsson visar på att delar av hans liv blivit drabbade av missbruket, för det finns såklart en baksida också. I vissa delar betraktar han sig som hjälplös och oduglig, såsom i att känna ansvar och kunna ta hand om en familj. Han kallar sig själv för en självgod person, och menar att: ”Det bildar en kokong. Och det är svårt att se utanför den kokongen.”

Jag vet inte vad jag ska tycka. Å ena sidan en lysande skriven självbekännande bok – där avsnitten om litteratur är riktigt, riktigt bra – å andra sidan ett innehåll som visar fram en person som jag upplever som fullkomligt odräglig och självcentrerad. Är boken i själva verket en provokation? Jag tänker: hur hade boken tagits emot om en kvinnlig författare skrivit den? Som öppet redovisat sitt intresse för mycket unga pojkar (nåja, inom lagens gräns men inte mycket mer) som bedöms enbart utifrån sitt yttre och som blir piskade och skurna?  Vad är det som gör att de så kallade ”manliga genierna” tar sig rätten att visa upp sitt utlevande och sin gränslöshet utan att stöta på patrull (då menar jag förstås inte att censurera, men att ifrågasätta)? Larsson var med i Babel nyligen och diskuterade boken utan att något av detta kom upp. Jag har visserligen läst några recensioner som tagit upp det, men inte alla. Är det för att det ”manliga geniet” står högt i kurs? Eller är det för att boken är en roman, alltså fiction, och berättandet är fritt? Jag är inte ute efter moralpanik och censur, utan efter diskussion och öppen debatt.

Det är helt omöjligt för mig att sätta ett betyg på När det känns som att det håller på ta slut. Jag mäktar inte med det. Jag borde kunna skilja på verk och person, men inte här. För, som sagt, det är en bok som är mycket bra skriven, men innehållet får mig delvis att må illa.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.