Roman: Oktober i fattigsverige

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, november 22nd, 2012

Oktober i fattigsverige
Dagbok
Susanna Alakoski
Albert Bonniers Förlag, 2012
2012 – 10
325 sidor
Betyg:

— — —

Susanna Alakoski skriver dagbok i oktober. Hon går runt i ett höstigt, grådaskigt Sverige och tänker dystra tankar. Om fattigdom, hemlöshet och utsatthet. Dels är det den egna uppväxten som skildras, dels är det de människor som lever i fattigdom i dagens Sverige.  Men också personen Susanna Alakoski med dålig mage och allt.

Boken är verkligen en dagbok dag för dag genom oktober. Men det är också en uppgörelse med den sociala utvecklingen i Sverige, Alkoskis egen uppväxt, både barndom, ungdom, föräldrar och tiden som socialarbetare och tiden som författare. Hennes självtvivel och ångest inför det elände hon ser tydligare än många av oss andra följer boken igenom, en slags klassångest över att hon lämnat de fattigas krets för att ha både villa och egen skrivarlägenhet i sin gamla hemstad. Dessutom i ett hus hon som barn betraktade som ouppnåeligt för ”såna som hon”. Alakoski beskriver hur hon stal med knäckebröd från jobbet till sina föräldrar och det finns inga tvivel om att hon vill visa på att det finns många barn som lever under liknande villkor idag. Att fattigdomen är närvarande i ”världens bästa land” och inte bara någon ”annanstans”.

Alakoskis dagboksanteckningar varvas med utdrag från socialtjänstens dokumentation om ”familjen Alakoski”. Kylig byråkratsvenska beskriver vad som händer i familjen, händelser som måste format Alakoski för all tid framöver ryms på några korta, opersonliga rader. Det egna språket är kort och sådär drömskt osammanhängande här och där, precis som det lätt blir i dagböcker. Känslan är att hon skriver det som faller henne in. Små berättelser varvas med citat från andra författare, sångtexter och som sagt socialtjänstens dokumentation. Statistik om hemlöshet och fattighet sprängs in i texten. Styckenas längd varierar, det verkar som om hon verkligen plockat fram dagboken på lediga stunder, skrivit lite här och lite där när andan faller på. Hon beskriver också att boken inte riktigt vill bli skriven, hur hon skriver på andra saker (exempelvis kvitton) när hon märkligt nog gång på gång glömmer anteckningsboken hemma.

Svinalängorna (2006) tycker jag är en fantastisk bok. Det som är fantastiskt med den är hur den otroligt tragiska berättelsen också lyckas förmedla en viss värme och en ganska rejäl portion humor, mitt i allt det svarta. Alakoski som själv växt upp i fattigdom vet vad det vill säga, men jag upplever att hon också vill berätta att det finns riktiga människor bakom statistiken och att det är för enkelt att reducera dessa människor till ett socialt problem – exempelvis ”fattigdom”, ”ensamstående mammor”, ”missbruk” osv. Detta lyckas hon mycket skickligt sätta fingret på i Oktober i fattigsverige. Även fast det är en dagbok, finns det en till historia hon vill berätta. Den om Sverige och de människor som sällan kommer till tals mer än som klumpar av oönskade procentsatser.

Alakoski är en otroligt skicklig författare och har huvudet fullt med intressanta tankar. Plus att jag tror att hon är trevlig. Och kunnig. En sådan jag gärna skulle ta en fika med och prata om världens elände tillsammans med. Min enda invändning är väl att den värme och humor som finns i tillexempel Svinalängorna helt saknas här. I Susanna Alakoskis fattiga oktobersverige är det svart, svart, svart. Det kanske behövs för att budskapet ska gå in. Men det medför en känsla av hopplöshet och att problemen är olösliga. Vi färdas mot undergången och det är ingen idé att försöka kämpa emot. Och det är ju inget bra sätt att få människor att vilja bidra till en förändring. Om en sådan nu är möjlig. Alakoski själv lyckades ju ta sig upp ur fattigdomen och bidrar dessutom till att problem uppmärksammas och debatteras. Jag hoppas verkligen att hon själv förstår att hennes egen historia, hennes eget arbete (både som tidigare socialarbetare och nuvarande författare och föreläsare) och det faktum att hon faktiskt bryr sig är hoppingivande i sig.

— — —

Malin Nilsson