Roman: Sjung tills du stupar

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, november 22nd, 2012

Sjung tills du stupar
Memoarer
Tommy Körberg
Albert Bonniers förlag
2012 – 09
348 sidor
Betyg:

— — —

Jag har en del invändningar mot den här bokens existensberättigande. Först och främst börjar det infinna sig en viss trötthet hos människor med misslyckade författardrömmar (läs undertecknad) att varenda kändis, eller halvkändis, tror sig om att vara författare och publicerar en bok om sitt egna liv. Att alla sedan köper dessa böcker stör mig ännu mer. Men på Tommy Körberg är jag nyfiken och han har sannerligen ett liv värt att berätta om. Jag tror att det är samma drivkrafter som får människor att skamset smuggla upp en skvallertidning på varubandet som gör att dessa böcker säljer; längtan efter snaskigt skvaller och en kik in bakom stängda dörrar på backstage och kändisfester. Och hellre en bok än en blogg. Eller en statusuppdatering på Facebook. 

Jag har aldrig fattat att Tommy Körberg är så kaxig och till en början är det ganska jobbigt. Språket är rörigt och härjigt, det känns som att han hojtar fram historien och hoppar hit och dit i anekdoter om sitt tidiga liv. Men när man vänjer sig vid språket känns det mer och mer som att sitta med Tommy på en krog någonstans och lyssna medan han med vilda gester återger de händelser och människor som format honom. Det verkar vara väldigt kul att vara Tommy Körberg även om mycket skit verkligen har hänt honom. Barndomen framstår som trasig och otrygg och utan att han behöver säga det rakt ut framstår det tydligt hur detta format honom och kanske spelat roll i framtida misstag. Men han grottar inte ner sig i det utan fortsätter friskt framåt. Plötsligt blir det en jättekul bok. Det känns som att Körberg själv har kul när han skriver och jag som läsare dras med i det vilda tempot.

Det känns som om han är ärlig och häver ur sig vad som faller honom in utan att egentligen skämmas över någonting, inte heller de saker han påstår att han skäms lite för. Samtidigt finns det också gott om härlig självironi och det är omöjligt att inte bli ännu mer förtjust i Körberg än man var innan. Han sångröst har redan gett honom plats i de flesta svenska hjärtan. Roller i Chess, Ronja Rövardotter, medverkan i BAO och hans förmåga att nästan jämnt stå någonstans och sjunga Anthem så att bara hårdhjärtade människor inte börjar gråta har liksom gjort honom till en del av den svenska folksjälen.

Den lilla kyska tanten i mig blir i och för sig alldeles förskräckt över allt ogenerat hojtande om sexualdebuter och ungdomlig petting. Och han är onödigt elak mot Carola som får ett helt och fruktansvärt osmickrande kapitel som Körberg kallar ”Tanklös och religiös”. Onödigt. Det är trots allt Körberg själv som valt att skriva en bok om sig själv. Carola har förmodligen inte bett om att få vara med och framförallt inte att få en alldeles egen skamvrå i Tommy Körbergs självbiografi.

Ärligheten och känslan av att Körberg inte skäms för någonting i sitt liv till trots kommer man honom ändå inte riktigt nära. Det finns en man bakom de vilda gesterna och det yviga språket, självironin och driften med de människor han träffat. Någonting mörkare som Körberg inte visar upp trots att han ogenerat redogör för diverse missbruk, rattfyllerier, skilsmässor och fotbojor. Han rusar på utan att låta oss ta del av hans reflektioner över vad de inträffade händelserna gör med honom. Jag kanske har fel, men min upplevelse är att kärnan i Körberg hålls dold, läsaren släpps nära men inte ända in. Och det är väl kanske sunt kan jag tycka.

— — —

Malin Nilsson