Roman: Serafers drömmar – Stjärnan, gryningens son del 1.

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension torsdag, december 13th, 2012

Serafers drömmar. Stjärnan, gryningens son del 1.
Författare: Ola Wikander
Utgiven av: Norstedts, 2012
Utkommen: 2012 – 08
403 s.
Betyg:

— — —

Det finns pengar i att skriva fantasy igen tack var succéer som Harry Potter, Sagan Om Ringen – filmatiseringar, Twilight (eftersom det där eländet nu räknas in i den genren, oförtjänt eller ej…), Hunger Games m.fl. Däremot finns det inte många svenska fantasy-författare som väckt särskilt mycket uppmärksamhet. Det inom genren som finns att tillgå vänder sig främst till barn och yngre tonår – fantasy som vänder sig till vuxna råder det nästan nolltillgång på. En oförskämt bortglömd svensk bok finns det dock. Efter lägereldarna (1998) skriven av Per Jorner kan enligt min mening räknas till en av de bästa fantasyböckerna som någonsin skrivits. Men när en av Jorners främsta kvalitéer är att han är fruktansvärt rolig, har Ola Wikander valt allvar och seriositet. Fantasyverket Serafers drömmar är en mycket mörk och ambitiös historia .

General Kwanzo är ledare för Seraferna (eldänglar) som är landet Dômwelds försvarare. Kwanzo är trogen sitt land, han ser det som sin livsuppgift att beskydda det och vara lojal mot sin härskare Kung Thomasion. Ingen kan stå emot Serafernas överlägsna styrka och skicklighet. Serafer är en slags änglar som förutom att vara oslagbara krigare i viss mån ägnar sig åt att slåss för det goda även på hemmaplan (Kwanzos närmaste man tillbringar exempelvis nätterna åt att bekämpa våldtäktsmän).

Historien börjar när Kwanzos armé återvänder till sin kung efter att ha nergjort ett folk. Orsaken till striden var ett provrör innehållande en för Kwanzo okänd substans. Väl tillbaka sätts Kwanzos lojalitet på prov då han börjar undra över det riktiga i sitt uppdrag och vad kungen egentligen har i görningen. Det finns en oro i Dômweld, Kwanzos vän och rådgivare doktor Cardano är spårlöst försvunnen och Kwanzo börjar också drömma märkliga drömmar, minnen från en svunnen tid. Vilka är Seraferna? Var kommer de ifrån och vilket syfte är de menade att fylla? Kwanzo får anledning att ifrågasätta allt han tagit för givet, gamla lojaliteter sätts på prov och en känsla av undergång sprider sig i maktens salar i Dômweld.

Det är en mörk historia som med sina nedslag i vetenskap och astrologi får mig att tänka på Den mörka materian av Philip Pullman. I likhet med Pullmans trilogi dyker Wikander också ner i olika existentiella frågeställningar om ursprung, kärlek, vänskap, ondska, godhet, liv och död.  Fantasygenren är ett ypperligt sätt att prata om livet på ett sätt som i en mer realistisk form skulle förkastas som fånig. Kwanzo får vara vackrare, starkare och ädlare än alla andra, han är ju Seraf och inte mänsklig. Samtidigt som han är mänsklig i sitt känsloliv, olycklig kärlek, smärta och ilska får läsaren att sympatisera med honom och känna igen sig i honom. Det är kanske den här kombinationen, hälften människa med mänskliga känslor, hälften något annat, överjordiskt (oftast något som gör vederbörande otroligt attraktiv) verkar vara den talande trenden för tillfället (Twilight). Kwanzo är i alla fall en spännande huvudkaraktär, även om hans dysterhet sprider sig till läsaren och allting känns lite tungt och väldigt olycksbådande.

Kärlekshistorien är inte något vidare värst (ihop med en och olyckligt kär i en annan och så vidare…). Men Kwanzo och historien om Serafernas okända historia är spännande och engagerande. Texten är dock lite väl högtravande ibland och tempot lite väl långsamt. Det finns viss risk för uttråkning och boken är också relativt förutsägbar om läsaren är välbekant med genren.

Det jag främst gillar med den här boken är att den tar sig själv på allvar. Wikander har skrivit en saga full med påhittade människor, städer, magier, väsen och yrkestitlar. Utan att skämmas riktar han den till vuxna och gärna lite intellektuella sådana. Det är ju toppen. Och ovanligt i Sverige.    

— — —

Malin Nilsson