Bokkonst: Bilden Bokstaven Boken

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension lördag, december 29th, 2012

Bilden Bokstaven Boken
Att förvalta en tradition
Christer Jonson mfl
Atlantis
312 sidor. Har utkommit.

—

Med stor och oväntad kraft drabbar det mig hur mycket just Christer Jonson har betytt för mig. Jag inser detta när jag bläddrar igenom Bilden Bokstaven Boken. Andra grafiska designers har också betytt en hel del för mig. Leif Zetterling naturligtvis – honom hade jag äran att arbeta lite åt. Dan Jonsson – en av de bästa illustratörerna någonsin. Lars-Erik Forsberg – traditionens store förvaltare. Carl Fredrik Hultenheim – som rekommenderade mig för ett mycket fint jobb. Christer Hellmark. Med flera. Men ingen av dem kommer ändå i närheten av den konkreta påverkan som Christer Jonson hade på mig under den period jag arbetade med grafisk design.

Jag rodnar när jag bläddrar fram sida efter sida med exempel på hans arbeten som jag inspirerats av, lånat från eller snott rakt av. Till exempel bokserien Liv i Sverige (Författarförlaget) vars utseende jag använde rakt av när jag gjorde en skriftserie åt Utbildningsradion. Ändå var jag den gången inte riktigt medveten om att han betydde så mycket. Jag vet inte riktigt varför. Kanske brydde jag mig inte om att kolla var mina förlagor kom ifrån. Kanske berodde det på att jag aldrig hade personlig kontakt med honom. Eller kanske hade det att göra med att han själv höll en så låg profil.

Christer Jonson är dock en av de allra största i branschen. Han har arbetat främst med böcker – omslag och inlaga – åt en mängd olika förlag. Atlantis, som nu ger ut den välförtjänta boken om hans arbete, men också Forum, Ersatz, Ordfront, Författarförlaget, Gidlunds, Arbetarkultur med flera. Han har varit flitig. Allt har inte legat på samma nivå. Men ofta har han fått möjlighet att utforma böcker till de vackra magiska objekt som de kan vara. Det var ingen slump att han fick det prestigefyllda uppdraget att utforma Bibeln när den kom i ny översättning vid sekelskiftet.

Så här skriver Staffan Söderblom i bokens förord: ”När man bläddrar i den här volymen, med många prov på hans bokkonst, är det svårt att hitta någon entydig stil i omslagen han har gjort under åren. Han har inte varit upptagen av att åstadkomma ett identifierbart varumärke åt sig.”

Jag reagerar när jag läser detta. Själv kan jag omedelbart (med få undantag) identifiera en bok som är utformad av Christer Jonson. Men jag lugnar mig när Söderblom fortsätter: ”Om inte tydligheten, själva läsligheten, i sig är en stil, vad gäller både bilder och text – ett slags icke-plotter. Hans tilltal är en enkelhet som inte utesluter, utan snarare förutsätter komplikation. Det finns ett nästan klassicistiskt drag i hans bilder och typografi: en klarhet för ögat, en omsorg om bokstaven, det enskilda ordet, namnet. Det liknar inte pedagogik, utan nödvändighet. Och: den särskilda luftigheten i hans boksidor, som inte vetter åt tomhet utan åt ljus … ja, ett slags ljus ur boken man just slagit upp.”

Stora ord men jag är böjd att hålla med. Christer Jonson behärskar den tysta konstart som typografi och bokutformning är. Han får den att lysa.

Luftigheten ja. På 1970-talet var modet ofta att dra samman bokstäverna i orden så att de satt ihop. Teckensnitten som favoriserades, till exempel Futura bold, var tajta, robusta och svarta. Också Christer Jonson gjorde en hel del som såg ut på det sättet. Han gjorde väl lite som de andra under samma tid. Men på 1980-talet förändrades modet. Mer luft kom in i ordbilderna. Titlar och rubriker sattes med glesare och med allt mindre grader. Här låg Christer Jonson i framkant. Nu fick bokkonsten subtila kvaliteter igen.

Just här har kalenderbitaren i mig en anmärkning gentemot Bilden Bokstaven Boken. Det rikliga bildmaterialet är ofta inte daterat. Det gör att boken blir en aning svårare att använda som den kulturhistoria den är.

Annars är jag mest stum av beundran. Bilden Bokstaven Boken är naturligtvis utformad av Christer Jonson själv. Det är inte den vackraste bok han har gjort men vacker nog. Bildmaterialet är mer än generöst och har hög teknisk kvalitet. Också texterna är välskrivna och givande. Liksom lite vid sidan av handlar de ibland om en tid och en attityd som Christer Jonson varit del av. Så här skriver Anna Lytsy:

”Christer Jonson körde BMW. Han levde två olika slags liv på en gång. Och steg i reklamgraderna.

-Jag var borgarunge, man och reklamkille. Det var det sämsta alibi man kunde ha i min vänkrets utanför jobbet.

Kan tro det, när vänkretsen till stora delar bestod av människor som på olika sätt hade tidskriften Folket i Bild/Kulturfront som minsta gemensamma nämnare. Som till exempel Gurun Schyman och hennes dåvarande sambo filmaren Lars Westman, som Christer Jonson med flera också bodde i kollektiv tillsammans med – i Djursholm.”

Men särskilt lystrar jag när Christer Jonson talar om sitt eget hantverk. Det är trots allt det mest intressanta med honom. Så här skriver han på ett ställe:

”År 1998 fick jag uppdraget att formge den nya Bibeln, ’Böckernas bok’. Jag skissade med alla de bastypsnitt som jag hade tidigare erfarenhet av: Bembo, Janson, Times, Berling, Baskerville med flera. Mitt slutgiltiga förslag blev satt med Sabon.

Kriterierna var i första hand funktion och läsbarhet. Bra typografi handlar mycket om detaljer, bokstavens form, avståndet mellan bokstäver samt ordmellanrummen. Gemena siffror som inte sticker ut, notsiffrornas placering och avståndet till föregående bokstav, anfangen, radfallet i vissa texter som skall sättas med ojämn höger, de olika rubrikernas storlek. Detta arbete pågick under två års tid.”

När jag läser sådant sätter jag mig upp lite rakare i stolen. Då är min uppmärksamhet fångad. I samma avsnitt av boken slår Christer Jonson ett slag för det relativt nya teckensnittet Indigo Antiqua som utformats av Johan Ström. Jag antecknar – det måste kollas. Kanske man skulle…

Ja, intryck som ger arbetslust är det bästa som finns. Bättre beröm än så kan jag inte ge en bok.

—

Peter Ekström är del av Kulturdelens redaktion