Självbiografi: En ung kvinnas sista ord
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, januari 21st, 2013En ung kvinnas sista ord
Regine Stokke
Forum, 2012
Översättning Marianne Mattsson
Utkommen
— — —
En ung kvinnas sista ord är en bok som kräver sitt av recensenten. Jag är fortfarande osäker på om det går att recensera den i vanlig mening, trots att jag nu sitter här och skriver. Jag får se hur texten blir och det är fortfarande öppet vad mina läsare får läsa.
Regine Stokke blev arton år. Hon dog på senhösten 2009, hemma i stillhet med sin familj runt omkring sig efter ett år av sjukdom, hopp och förtvivlan. Hennes sista tid i livet, efter att hon fått diagnosen akut myeloisk leukemi, var som en krängande berg- och dalbana; ömsom upp, ömsom ner. Jag väljer att kalla henne vid förnamn, trots att det är efternamnet som ska gälla. Jag har lärt känna henne genom boken och kan inte med att skriva så opersonligt. 
Boken i min hand kom till eftersom Regine önskade att hennes blogg skulle tryckas som bok. När hon dog hade det skrivits mer än 42 000 kommentarer till hennes egna inlägg, de flesta kärleksfulla och empatiska från både vänner, familj och okända som följde hennes kamp mot sjukdomen och mot att ge upp.
Regine var en vanlig tjej, intresserad av musik, konst och fotografi, som ägde mycket mod och livsvilja. Hon vägrade i det längsta att ge upp men var ändå medveten om sin situation och om att sjukvårdspersonalen oftast gjorde sitt yttersta för hennes skull. Hon misströstade och hon fick hoppet åter nästan ända fram till slutet. Några nära vänner följde henne och många andra gjorde sitt bästa för att hjälpa till; konserter anordnades, hon fick se egna bioföreställningar när hon inte kunde möta människor på grund av infektionsrisken och fester genomfördes. Ändå handlar boken mest om de vardagliga stunderna; ensamheten, tvivlen och ångesten, samtalen med både nära, andra drabbade och sjukhuspersonal och om den livsvisdom som hon alltmer kom att erövra.
Att läsa om Regines kamp mot cancern är smärtsamt men också hoppfullt. Om jag ska sammanfatta boken blir det med orden: att kämpa trots att man är medveten om det stora allvaret. Det är trösterikt och svårt. Jag tänker inte skriva mer nu, och jag ger inget betyg. Regines kamp, hennes blogg och en mängd utdrag från kommentarerna står utanför recensionsförsöken. De lever sitt eget liv. Jag har läst flera liknande böcker men tänker inte ägna mig åt att jämföra. Var och en av dem står för sitt eget och ska så förbli. Vill du veta mer får du helt enkelt läsa boken själv.
Jag avslutar med den dikt som hittades på Regines dator efter att hon dött. Den är inte daterad, så ingen vet när den skrevs. Den sammanfattar Regines egen, inre värld under den svåra tiden:
Min stig har bara en väg
Det finns ingen skylt
Heller ingen karta
Det går varken att ta till vänster eller höger
Det går inte att vända
Jag kan bara gå rakt fram
men vägen är krokig
framför mig är det varken ljust eller mörkt
Det är dimmigt
och ingen vet vad som
befinner sig på den andra sidan
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
