Kriminalroman: 1974

Inlagd av Måna N Berger Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, januari 26th, 2013

1974
Kriminalroman
David Peace
Förlag: Modernista
Översättning Rebecca Alsberg
Sidantal 350
Betyg:

— — —

Året är 1974. I Nordirland pågår den blodiga konflikten mellan IRA och brittiska armén. Provisoriska IRA bryter sig ut från officiella IRA. Det är valår i Storbritannien. Samhället präglas av arbetslöshet och ekonomiska svårigheter med hög inflation, strejker och nedläggning av personalkrävande industrier. Immigranter från Pakistan och Västindien är med och konkurrerar om jobben, vilket väcker lokalt missnöje på sina håll.

På TV ser man bland annat deckarserier som Kojak, och Cannon. I radion spelas låtar av David Bowie, Elton John och Rolling Stones. När folk ringer till varandra gör de det från telefonautomater och de ser till att ha växelmynt till hands i automaten.

David Peace var sju år 1974. Jag tänker på det när jag läser hans debutbok, den första i en planerad serie kriminalromaner med samlingsnamnet Yorkshire-kvartetten. Jag tänker på hur gammal jag själv hunnit bli sedan mitt 70-tal, och på att jag var sju år 1951. Jag undrar hur jag skulle ha skildrat det gryende femtiotalet. Knappast med någon större bravur. Jag minns inte mycket av det samhälle som omgav mig då. Det är historia. Vilket alltså romanens ”1974” också hunnit bli, i så hög grad att författaren i ett efterord försett läsaren med en liten manual innehållande då aktuella begrepp, som jag hämtat inledningen till den här texten ur. David Peace är född och uppvuxen i Yorkshire. Han känner omgivningarna där hans huvudperson, kriminalreportern Eddie Dunford jagar mördare och intervjuobjekt med fara för liv och lem.

Eddie Dunford jobbar på Yorkshire Post, i hård konkurrens med den stöddige Jack Whitehead som innehar titeln årets kriminalreporter ett par gånger om och försvarar den som en hänsynslös slugger, genom att på alla sätt försöka trycka till Eddie. Jargongen på redaktionen är hård. Djungelns lag råder i kampen om spaltutrymmet. Samtidigt bearbetar Eddie sorgen över sin fars bortgång, eller försöker undvika att bearbeta den genom ett idogt drickande.

När en tioårig flicka försvinner sätter Eddie instinktivt försvinnande i samband med ett par andra, liknande, olösta fall med försvunna småflickor. Men han får inget gehör för sina idéer, inte på tidningen och inte hos polisen heller, tvärtom. Så Eddie börjar gräva på egen hand, tillsammans med en annan journalist, som är det närmaste en vän han har i jobbet. En som sitter inne med mycket material om starka krafter i samhället, lite för mycket. Denne omkommer i en troligen arrangerad bilolycka. Det händer otäcka saker, ett zigenarläger bränns ner och polisen ser på, någon sadist skär vingarna av levande svanar, men ingen bryr sig nämnvärt om det. Och den försvunna flickan hittas, mördad. Eddie Dunford har trampat in i någonting som handlar om makt, politiska intriger och våld på liv och död. Troligen hans egen död, men han vägrar backa. Trasig, oftast berusad eller bakfull och ensam mot hela samhället gräver han vidare.

1974 har skördat många lovord i recensionerna och jag kan instämma i att den är stark; rå, dyster och mycket svart i tonläget. Framför allt är det stilen som står ut. David Peace skriver i ett nästan maniskt uppvarvat tempo, det är snabb dialog, inre monolog med korta repliker och citat ur låttexter, sportreferat och TV-deckare, han driver fram texten med en ryckigt ursinnig frenesi som inte liknar mycket annat i genren. Det kan vara svårt att hänga med i hans takt, så de tidshistoriska förklaringarna längst bak i boken fyller sin funktion. Min rekommendation är att läsaren kan börja med dem!

Problemet, för mig, med storyn är att jag inte kan tro på den. Det blir bara för mycket. En underlig reservation från en som i annat sammanhang nyss förklarat sig villig att tro på troll, men det här är skitig socialrealism från en nedgången avsideskrok i norra England och det är en annan sak. Jag kan stundom tycka att det blir något David Lynch-surrealistiskt över det hela, men inte riktigt det heller. David Peace verkar mena allvar. Och ingen människa överlever så mycket grov misshandel som Eddie får utstå. Ingen människa reser sig och går ut och slåss igen efter det.

Jag hänger inte heller med riktigt i den makabra upplösningen av fallet. Varför, sitter jag och undrar efteråt. Hur hängde det ihop? Vad var det med svanarna? Det kan bero på mig som läsare, att jag inte uppfattat alla undertoner i berättelsen. Personlig är han förvisso. Och det här var bara den första delen av kvartetten, så det ska bli intressant att se hur David Peace drar det vidare, genom andra decennier. Kanske klarnar det då. Jag oroar mig bara lite grann för Eddie Dunford, hur han ska orka. Det såg definitivt inte ljust ut för (före detta) kriminalreportern när vi lämnade honom på sista sidan.

— — —

Måna N. Berger