Roman: Lola uppochner
Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur fredag, februari 1st, 2013Lola uppochner
Monika Fagerholm
Roman, Bonniers, 2012
462 s.
Utkommer 13-02-01
Betyg:
— — —
Monika Fagerholm är en av vår tids stora författare, vilket hon återigen befäster med sin nya roman Lola uppochner. Hon fick sitt stora genombrott med Underbara kvinnor vid vatten (1994). Den alltigenom lysande romanen Den amerikanska flickan (2005) belönades med Augustpriset och efterföljaren Glitterscenen (2009) nominerades för Nordiska rådets litteraturpris. Hon äger ett alldeles eget språk och hennes tolkning av verkligheten är både magisk och vardaglig, brusande och stillsam.
I det lilla samhället Flatnäs, som ligger vid sydkusten och har gula oskuldsfulla blommor i sitt vapen, känner alla till alla. Hemligheter ligger öppna under ytan och någon ser alltid vad som pågår. Hit återvänder Jana Marton, efter sjutton års frånvaro, för att närvara vid en återsamlingsträff med de gamla vännerna. Som ett öppet sår ligger minnet av det som hände när de var unga. 
En deckarhistoria är placerad mitt i händelsernas centrum, där lojalitet, hemligheter och vänskap återfinns. Handlingen kretsar kring några familjer – en del boende vid den fina delen av samhället och några i enklare förhållanden. Ungdomarna korsar gränserna och ser vad som sker under ytan. De bidrar själva till rörelsen framåt som obönhörligt leder till olycka. Mitt i den pågående virveln av händelser sker den stora tragedin; Estonia förliser och tiden får en ny innebörd, något ovisst. Prästen talar i kyrkan, och budskapet är något nytt, något annat: ”Jag kan inte lova er att det blir en morgondag.”
För att fånga och uttrycka hur Monika Fagerholm skriver vänder jag mig till musiken och dess språk; hon skriver med absolut gehör. Det är den beskrivning som kommer närmast författarens eget, skrivna universum: den aldrig sviktande närvaron, intensiteten, verkligheten sammansatt i ett mycket finmaskigt nät, där varje mellanrum och tråd samspelar. Att gå in i texten innebär att man blir slukad. Det finns inget nära på– om du släpper författarens hand riskerar du att tappa bort dig. Texten kräver sitt, ditt hela fokus. I den lurar en sprakande återhållsamhet – som att hålla en vacker fjäril i sin kupade hand och känna dess vingslag mot huden strax innan man släpper den fri.
Lola uppochner är en lysande samtidsskildring, dels från tidigt 90-tal, dels från 2011. Det är en sammansatt roman, där delarna spänner över olika teman, såsom barndom, klass, vänskap och överlevnad. Mycket handlar om de ungas beroende av vuxna och den utsatthet som följer. Som ett övergripande tema löper tanken om tid. Fagerholms romaner skrivs utifrån de unga flickornas situation, och det gäller även Lola uppochner. Hon skriver: ”Alla dessa ljuva flickor, unga kvinnor, som lägger sina vackra huvuden på sned och säger ”jag förstår, jag förstår”. Alldeles som om de begrep något överhuvudtaget. En liten missbrukad flicka.” I Lola uppochner finns flickor som är så mycket mer än vad de visar, både starkare och farligare, och alla väljer de att uttrycka sin rädsla eller sitt livsmod på olika sätt.
Fagerholms exakta blick för handlingens nu – det absoluta gehöret – gör Lola uppochner till något storslaget. Det är en berättelse som befinner sig mitt i verklighetens stormande öga, där den stannat till för ett ögonblick. Jag vill återvända dit, om och om igen.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
