Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Klassiker i nytryck: Locus Solus

Klassiker i nytryck: Locus Solus

Locus Solus
Raymond Roussel
Översättning: Torsten Ekbom
Sphinx Bokförlag
Betyg:test

— — —

Kanske kan man säga att den franske författaren och excentrikern Raymond Roussel (1877-1933) förkroppsligar det förhållande som så många skrivande människor tvingas hålla fast vid i mötet med oförståelse, ointresse och motgångar: att den som går i djup otakt med sin samtid också allt som oftast är den som förebådar morgondagen.

Locus SolusDet är en kärv tröst att klamra sig fast vid och för den som längtar efter samtidens erkännande är den kanske inte ens det. Roussel, som i likhet med så många verkligt originella författare inte själv tycktes ha förstått riktigt hur apart han faktiskt var, ville vara en ny Victor Hugo, en självklar mittpunkt i det franska kulturlivet – men den förbannelse som gjorde honom till en helt isolerad figur i sin samtid var också det som skulle göra honom till inspirationskälla för såväl tjugotalets gryende surrealism som sextiotalets le nouveau roman. Roussel var med om att skriva fram en ny litteratur och öppna upp dörrarna på vid gavel till hallucinatoriska världar som bara kunde glimtas ögonblicksvis i artonhundratalets mer förnuftsstyrda prosa.

Från svenskt håll har man kanske alltför länge nöjt sig med att konstatera Roussels litteratur- och konstvetenskapliga betydelse och i allt för hög grad försummat att faktiskt läsa honom. Torsten Ekbom levererade visserligen sin översättning av författarens mest betydande roman Locus Solus redan 1989, en introduktion som genom olyckliga omständigheter dock kom att gå den svenska litteraturkritiken i stort sett obemärkt förbi. Att lilla Sphinx Bokförlag, all sant sinnesutvidgande litteraturs beskyddare, därför ger romanen en ny presentation på svensk mark är därför mer än välkommet. Förlaget är dessutom värda en extra eloge för att ha försett verket med såväl ett nyskrivet förord av Kristoffer Noheden som en återtryckning av Torsten Ekboms essä om Roussel som är en veritabel komprimerad informationsinjektion för den nytillkomne läsaren.

Romanens ramhandling är denna: ett större sällskap har bjudits in till den mytomspunne vetenskapsmannen Martial Canterels gods Locus Solus för att inspektera ägorna och de vrickade uppfinningar vars förfärdigande bekostas av en betydande privatrikedom. Och sedan… begås ett mord? Inser någon i sällskapet plötsligt att professor Canterel har onda avsikter med sin skenbart välvilliga inbjudan? Sås fröet till en tragisk kärlekshistoria mellan två av besökarna? Fniss, fniss, mitt herrskap har helt uppenbart inte stiftat bekantskap med monsieurs Roussels författarskap, suveränt höjt över sådana torftiga trivialiteter som intrig, sensmoral och karaktärsutveckling. Nej, Locus Solus är helt enkelt en drygt trehundra sidor lång vandring genom ett allt märkligare landskap. Canterel är en slags förslappad Jules Vernehjälte som använder sina betydande begåvningar till att utöka kuriosakabinettet på hemmaplan snarare än till att utforska havsbottnars rikedom eller tränga ned i jordens inre. När uppfinnaren delvis lyckas betvinga döden så sker det helt som en förströdd rikemanslek utan vidare implikationer för mänskligheten. På sin rundtur uppmanas besökarna med jämna mellanrum att stanna upp inför mer eller mindre kryptiska scenerier: en maskin konstruerar långsamt en mosaik av utdragna tänder, revolutionären Dantons avhuggna huvud flyter runt i ett jättelikt akvarium och upprepar mekaniskt sina mest betydande tal, en sinnessjuk man plågas av att hans hårstrån har börjat dansa jigg på hans skalp (!) och någonstans i utkanterna skymtar en linjal tillverkad i fläsk förbi, allt skildrat på en detaljerad och lite omständlig artonhundratalsprosa som registrerar allt den stöter på med sömngångaraktig förnöjsamhet.

Raymond Roussel

Raymond Roussel

Canterel försäkrar ständigt de förbryllade betraktarna att allt de ser är helt rationellt och ger så skeendet sin förklaring – men förklaringen fordrar i sin tur en annan förklaring. Det vetenskapliga tillvägagångssättet försöker betvinga det mystiska och undanglidande, men kommer in på så märkliga sidospår att den pedantiska omständigheten når hallucinatoriska höjder och kanske blir än mer otroligt än det romantiska undret. Och så går sällskapet vidare till nästa sevärdhet innan romanen plötsligt bestämmer sig för att det får räcka med underligheter: ”Sedan förklarade Canterel att vi nu kände till alla hemligheter i hans park och styrde stegen tillbaka till huset, där vi alla snart samlades till en angenäm middag.”

Även om Locus Solus är nästan hundra år gammal och vid det här laget vederbörligt klassikerförklarad ter den sig fortfarande som ett djupt udda verk. Det finns en uppsluppen sida av verket som kan få läsaren att associera till den samtida stumfilmspionjären Georges Méliès specialeffektsstinna filmer: båda offrar i barnslig lekfullhet allt vad intrig och psykologi heter till förmån för det häpnadsväckande och fantasifyllda. Men det finns också en mörkare underton i romanen: Canterels projekt har ett stråk av fetischistisk samlarmani som också emellanåt slår över i känslomässig kyla, och i ett och annat av scenerierna resulterar den vetenskapligt motiverade nyfikenheten i något som för försökspersonerna snarast ter sig som profana helvetesstraff. Godset Locus Solus är sannerligen en både roande och oroande plats att befinna sig på; allt är med andra ord precis så som det ska vara i verkligt god konst.

— — —

Per Klingberg

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree