Roman: Nekrofilen

Inlagd av Erik van Ooijen Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur fredag, februari 22nd, 2013

Nekrofilen

Gabrielle Wittkop

Övers. Lisa Andersson och C-M Edenborg

Vertigo. 132 sidor. Har utkommit.

Betyg:

 

Den freudianska psykoanalysen svepte den wienska bourgeoisiens små vardagsneuroser i ett mytiskt skimmer: plötsligt tycktes en nypa modersbundenhet eller gnutta fadershat stå i paritet med de tragiska hjältarnas öden. Genom symboltolkning visade sig de alldagligaste uttryck dölja arketypiska meningsdjup, inte minst via sammanlänkningen av Eros och Tanatos, sexual- och dödsdriften. Trots viss skandalositet behölls anständigheten genom den extrema abstraktionen, drömmens förvandling av den lilla plumpheten till dunkla och undanglidande metaforer. Betydligt fler ståndaktiga fallossymboler än blodfyllda kukar, alltså.

 När teorierna föll i händerna på fransmännen blev det emellertid annorlunda. Surrealisterna rörde samman den systematiska kartläggningen av själslivet till en våldsam störtflod av fria associationskedjor, en gegga av dubbleringar och sönderdelningar, transformationer och transfigurationer. Dessutom gjorde man Freud bokstavlig: den knappt öppna musslan symboliserade inte längre det kvinnliga könsorganet, utan kvinnan visade sig bära det hungrande blötdjurets gapande käftar mellan sina lår; näsan betecknade inte längre en fallos, utan den slappa penisen hängde ut ur mannens ansikte och ner i hans pipa.

 I litteraturen manifesterade sig denna radikala avsymbolisering kanske tydligast hos den numismatiske bibliotekarien, överträdelsefilosofen och parapornografen Georges Bataille (1897-1962). En än mer gnistrande klar variant hittar man dock hos en av de mest lysande adepterna, den självutnämnt misogyna Gabrielle Wittkop. Gabrielle föddes Ménerdeau, i Nantes 1920, och fick sitt efternamn genom äktenskap med en betydligt äldre och öppet homosexuell tysk desertör. Hon dog i Frankfurt 2001, för egen hand eller via släktingars dödshjälp; maken hade redan tidigare valt att ta sitt liv på grund av sjukdom. Och se bara hur hon beskriver det sexuella uppvaknandet hos Lucien, huvudpersonen i debutromanen Le Nécrophile (1972, svensk översättning av Lisa Andersson och C-M Edenborg nu i nyutgåva) – en freudiansk drömscen förvandlad till intensiv hyperrealism. Lucien är åtta år då han liksom av misstag upptäcker sitt kön och börjar reta det. I samma sekund som extasen infinner sig störtar mormodern in med bud om moderns hastiga död. Med snoppen dold under sjömanskostymens hängande jacka dras han in till modern och uppmanas kyssa liket, plötsligt oändligt vackrare än förut. Så händer det:

 Jag placerade mina läppar på hennes ansikte av vax, jag omfamnade hennes axlar med mina små armar, jag inandades hennes berusande doft. Det var samma doft som hos den spinnarfjäril som biologiläraren delat ut i skolan och som jag förvarade i en papplåda. En lika utsökt, torr, myskaktig doft som hos löv, larver och sten utgöts mellan mammas läppar, den hade redan fastnat i hennes hår som parfym. Och plötsligt återtog den avbrutna vällusten sitt grepp om mitt barnsliga kött med en förbluffande häftighet. Tryckt mot mammas höft genomfors jag av en utsökt sinnesrörelse samtidigt som jag fick min första utlösning.

De döda, heter det, ”luktar som återkomsten till kosmos, som den sublima alkemin”. Ett stråk av denna fjärilsdoft ringlar sig sedan genom hela den korta texten, utan att den senare drabbas av den besatthet att följa motivens förvandlingar som exempelvis präglar Batailles Ögats historia (1928). På handlingsplanet är det en enkel sak, en dagboksroman, där antikhandlaren rapporterar sina besök på begravningar och likvakor, och hur han gräver upp döda kroppar att leva och förlusta sig med så länge sönderfallet tillåter. ”En melankolisk kärlekshistoria”, enligt författarinnan, därför att protagonisten ständigt måste skiljas från dem han älskar. Referenserna till Edgar Allan Poe är återkommande. Liksom den Poeekande Humbert Humbert skänker den bildade Lucien kulturhistorisk bakgrund åt sina illa sedda böjelser, liksom för att understryka deras universella normalitet: Herodotos, heter det exempelvis, berättar ju bland annat om hur dygdiga kvinnors kroppar gavs till balsamerarna först efter tre-fyra dagar för att minimera frestelser. Ibland närmar det sig spänningslitteraturen: Lucien förirrar sig i dimman och är nära att bli tagen med byxorna nere vid Montparnassekyrkogården. ”Va fan, trevlig miljö för turturduvor …” väser den förbipasserande polisen, ovetande om att förhållandet endast hålls vid liv av ispåsar och eau de cologne. Och det hela slutar som en moralitet över besattheten, då Lucien till slut, förhäxad av två drunknade svenska tvillingbarn, inte längre förmår upprätthålla normalitetens fasad och istället låser in sig med de ruttnande kropparna tills myndigheterna slutligen bryter sig in.

Men handlingen räcker förstås bara till att placera Nekrofilen i bibliotekens giftskåp. Det är språket som ger den plats också på klassikerhyllan. Wittkops stil är kort och koncis, och samtidigt oändligt rik och musikalisk. Det liknar inte de Sades formelartade arrangemang, trots att Wittkop delar markisens absoluta förakt för den kvinnliga reproduktionsförmågan (könet hos en kvinna som dött i barnsäng avfärdas bryskt som ”obrukbart, en otäck sak som jag undvek att titta på”). Pornografins förutsägbart rytmiska stegring är också frånvarande. Istället närmar sig Wittkop den romantiska diskursens darrhänta balansakt mellan ömhet och besatthet. Så börjar romanen:

 Den lilla flickans grå ögonfransar kastar en gråaktig skugga på kinden. Hennes leende är ironiskt som en allvetandes. Två upproriska lockar ramar in ansiktet och hänger ner till spetsfållen på blusen som är uppkavlad till armhålorna och avtäcker en mage som har samma blåaktiga vithet som den man finner hos ett visst slags porslin. Venusberget är mycket slätt, mycket lent, och det skiner svagt i lampljuset; det ser ut att vara täckt av ett lager svett.

Dessa smeksamma besvärjelser liknar nästan landskapsbeskrivningar vilka inte suggererar fram bilden av något existerande utan snarare vaggar in läsaren i ett behagfullt betraktande förhållningssätt. Det kontemplativa lugn som det flödande landets böljande fält och rullande kullar ibland sägs framkalla hos vissa romankaraktärer uppammar ju den skickliga författaren även hos läsaren genom en böljande, rullande stil. Hos Wittkop blir scenen till ett stilleben där de döda föremålen på ett mycket träffande vis tillåts tala, sjunga sin sireniska sång. Författarinnan leder så in läsaren att fröjdas åt dessa beskrivningar och samtidigt glömma vad de egentligen beskriver, tills det hela punkteras av någon särdeles vämjelig detalj: ett öga som plötsligt öppnas, en mun som spyr ur sig en svart sörja och i liket avslöjar ”en bläckfisks natur”. Så förfrämligas det dyrkande språket. Vi kan inte längre inbilla oss att det endast lyfter fram det lovprisade föremålets inre egenskaper utan tvingas istället acceptera hur kärleksförklaringen i sig förvandlar begångna övergrepp till ett enkelt gensvar på den dödas egna vilja att utsättas. Tydligast sker det i beskrivningen av en sexårig pojke vars trånga spädhet först inte tillåter ”de djupaste fröjderna” men som efter att ha skämts bort och kurtiserats, och trakterats med ett sista parfymerat bad, till slut släpper till: ”Äntligen lät han mig penetrera hans kött på riktigt, det hade blivit mört som smältande vax: det var hans sätt att mildra vårt avsked.” Med den murkna kroppens sönderfall försvinner även det minsta möjliga motståndet.

På så sätt ger även Nekrofilen med sig och låter sig läsas som en allegori över konsumismens begär, där den ätande människan helt tror sig underkasta sig det ätna föremålets inbjudande löftesrikedom. Visst liknar somliga passager mest av allt modern kokboksprosa! Det är köttet som granskas och bedöms, förkastas eller avnjuts; det är kvalitetskontroll och beredning, behärskad avsmakning och glupsk förtäring, och den eviga frågan vad som ska göras med resterna. Och framförallt: köttet som vill och endast finns till för att förtäras; styckas, stekas, kryddas i Per Morbergs fall; badas, smekas och knullas i Luciens. Så heter det om en dödfödd kropp att köttet ”tycktes mig urvattnat som en blaskig soppa”. Någonstans går uppenbarligen gränsen, om nu vid foster eller hästkött. Genom sitt parafilitiska prisma lyckas Wittkop förfrämliga vår egen relation till de döda föremålen i vår omgivning. Vad är väl delikatessdisken annat än en offerplats för nekrofagiska ritualer!

Lucien jobbar som antikvitetshandlare, ett passande yrke bland sarkofager och kraniumknullande netsuke, ”det kadaverlikna elfenbenet, de likbleka fajansföremålen, allt de dödas goda”. Det är frestande att läsa det hela som en allegori över läsningen själv, över författarens förmåga att väcka begär även efter döden. Det är nu att avdramatisera romanens märkliga makalöshet. Klart är att Vertigo framställt en vacker volym som med sitt blodröda läsband och sin interfolierade vinjett, tecknad av Loka Kanarp, kommer att kunna egga de bibliofiliska begären i ett par sekler till. Visst tycks det bara vara de mindre förlagen som fortfarande nogsamt balsamerar sina textkroppar så att de ska hålla samman också i framtidens antikvariska mausoleum? I ett avseende kommer den här Nekrofilen faktiskt te sig ännu bättre för kommande läsare, lyckligt ovetande om förläggaren Edenborgs ovana att fotografera sig själv för sina böcker. När jag häromkvällen och i Wittkops sällskap avnjöt min middag på La Panthère Verte i Montréal var det inte beskrivningen av svarta tungor och mjälla organ som fick mig att sätta potatissoppan i halsen utan, just det, en extrem närbild på förläggarens håriga bröstvårta. Sådana illustrationer stör läsningen snarare än berikar den. Med det sagt måste det emellertid konstateras: Wittkops Nekrofilen är mästerlig prosakonst, lika smakfull som smaklös, smeksam, smärtsam, smittsam. Nu tillgänglig på svenska i en form helt och hållet värdig det magnifika innehållet. En klassiker, det vill säga, en kvarleva att älska, helt enkelt.

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare vid Stockholms universitet

(Humbert Humbert heter berättaren och protagonisten i Vladimir Nabokovs roman Lolita.)