Roman: Ryssar är såna som gillar björkar

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, februari 22nd, 2013

Ryssar är såna som gillar björkar
Olga Grjasnowa
Roman
Weyler, 2012
Översättning: Svante Weyler
287 s.
Utkommen
Betyg:

— — —

I Ryssar är såna som gillar björkar skriver Olga Grjasnowa om Masja, en ung kvinna som lämnat Azerbajdzjan på grund av kriget och som lever med sina minnen därifrån. Hon bor i Tyskland med sin pojkvän. När han oväntat dör i sviterna efter en operation tappar hon fotfästet och hennes tillvaro börjar glida isär.  Hennes tillhörighet – att vara judinna i Tyskland, att försörja sig genom sina utomordentliga språkkunskaper och att röra sig bland unga från olika kulturella bakgrunder som betonar nutiden istället för historia -räcker inte längre för att göra henne trygg.  I en slags febrig tillvaro bryter hon upp för att åka till Mellanöstern och arbeta, men inte heller där finner hon tryggheten. Där hamnar hon i den pågående politiska konflikt som osäkrar hela tillvaron. Hon vill förstå vad som sker runt omkring henne, men hon hittar inte verktygen. Det för henne allt längre ut i situationer som är allt annat än säkra. Hennes tillhörighet har inget fäste och i hennes minne lever bilderna kvar av barndomen i kriget, med döden och utsattheten.

I baksidestexten står att romanen är en ”utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman” vilket är en bra beskrivning. Den tar framför allt upp frågan om tillhörighet, om att känna sig hemma i tillvaron och om vad avsaknaden av tillhörighet innebär. För de unga är inte historia och nationell tillhörighet det viktigaste, utan arbete, vänner och utbildning, men de bemöts ofta utifrån hudfärg, religion och födelseort vilket begränsar deras liv.  Medan de vill leva fullödigt och röra sig mellan olika poler försöker omgivningen förvisa dem till sammanhang som de förväntas tillhöra.  När de självvalt söker upp platser och situationer som de inte bemästrar och där verkligheten kräver sitt ställs de inför något helt annat.  I Mellanöstern dras Masja med i det politiska spelet trots att hon säger att det enda hon vill ha är ”rinnande vatten, fungerande el och en lugn plats där ingen blir dödad” och i en alltmer osäker tillvaro där hennes minnen från uppväxten blandas med samtiden rämnar hennes själsliga styrka.

Grjasnowa har växt upp i Azerbajdzjans huvudstad och bor numera i Berlin. Hon har blivit uppmärksammad för sin debutroman, som är en viktig skildring av människorna runt omkring oss. Den föder många tankar om vad tillhörighet är och om vad avsaknaden av en sådan kan ställa till med i en människas liv.  Masja längtar efter ett hem utan att veta vad det borde ligga.  Hon vill känna sig trygg men hennes hembygd och minnena därifrån innebär något helt annat.  Mest av allt längtar hon efter människor att vara trygg med, människor som kommer att finnas kvar vid hennes sida och som hon vågar fästa sig vid.

Grjasnowa skriver med insikt om samtiden. Ändå når hon inte riktigt fram med sina romanfigurer – de blir något distanserade och sedda utifrån. Jag kommer aldrig Masja riktigt in på livet.  Det gör att jag saknar en närgången blick i det skrivna, att komma under huden. Kanske är det också meningen, för Masja tecknas som en kvinna som lever med distans till sin egen verklighet.  Jag kan därför utan tvekan säga att det är en skickligt skriven debutroman, som berättar viktiga saker om vår tid, och som sådan lovar den gott inför ett framtida författarskap.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.