Parisbok: Metronom
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, mars 28th, 2013Metronom
Loránt Deutsch
Laurella & Wallin förlag
352 sidor. Har utkommit.
—
Det handlar om Paris, det är frejdigt och kul skrivet, jag får reda på massor av intressant och underhållande information – vad kan egentligen gå fel? Ja, tyvärr är det ändå en del som kan det.
Skådespelaren och amatörhistorikern Lorànt Deutsch har skrivit Metronom. Det är ett slags historisk guidebok över Paris. Tunnelbanan i Paris kallas för Metro och via några av dess stationer ägnas ett kapitel var åt de århundraden som staden funnits till. Ganska precis från år 0 fram till nu. Kapitlen är inte lika långa och betoningen ligger på Paris tidiga historia. Skulle boken vara min enda källa till kunskap om Paris historia så skulle jag nu veta betydligt mer om merovingerna än om Tredje republiken. Somligt kommer inte med alls.
Lorànt Deutsch är en entusiast som nyfiket vandrat runt i staden och trängt sig in på privatpersoners bakgårdar och ner i restaurangernas källare. Han har hittat spår av svunna tider som få andra har uppmärksammat. Så här kan det låta:
”När jag en dag stod och pratade med en vän i närheten av Place de la Bastille kände en bistroägare igen mig. Han delade min passion för Paris och avslöjade att källaren i hans restaurang, La Tour del la Bastille, i själva verket var en gammal fängelsehåla som mirakulöst undkommit revolutionärernas ilska. Jag kontrollerade hans påståenden och han hade rätt. Allt stämde, både läget och väggarnas utformning. Som du kan förstå var det med stor spänning jag steg in i den historiska fängelsehålan. Mellan bistroägarens lagrade flaskor tyckte jag mig för ett ögonblick kunna höra skriken från Bastiljens fångar och ljudet av kanonkulorna den 14 juli…”
Översättningen, gjord av Alexandra Dumas, är för det mesta bra. Det entusiastiska franska tonfallet är väl överfört till svenskan.
Exakt hur mycket som är nyupptäckter av det han beskriver kan jag inte bedöma. En hel del är dock nyheter för mig. Till exempel att Lutetia som ju staden hette från början när den grundades av romarna, inte alls låg där Paris nu ligger utan i förorten Nanterre. Först senare i historien flyttas Lutetia till ön som nu heter Île de la Cité i floden Seine. Det är där som Notre Dame finns. Men var ligger Nanterre?
Redan efter ett par korta kapitel är jag förvirrad. Var finns egentligen de Metrostationer, gator och orter som Deutsch skriver om? Jag saknar en karta. Någon sådan är inte med i boken. Jag får ta fram min egen. Ja, jag har den klassiska Pariskartan, den lilla röda boken med namnet Plan de Paris par Arrondissement. Min upplaga har många år på nacken men den är fortfarande suverän. Bara man lär sig systemet med arrondissementens (stadsdelarna) numrering så är den bättre än alla moderna kartor som jag har stött på.
En annan sak som jag saknar är en liten kronologi. Kanske en tidslinje med de olika epokerna inprickade. Frankrikes och Paris historia är mycket invecklad och jag är lite osäker på precis när den Andra republiken infördes och om kung Klodvig kom före eller efter kung Dagobert. Eller vad fronden innebar. Särskilt den senare historien blir väldigt rapsodisk. Andra världskriget klaras av i en bisats, Majrevolten 1968 omnämns inte alls. Det förutsätts liksom att man kan en del om Frankrikes historia. För franska läsare finns det nog mycket som är självklart som inte är det för svenska läsare. En kronologi hade hjälpt för att hålla bitarna på plats och ge sammanhang åt de nedslag som Lorànt Deutsch gör.
Att författaren uppehåller sig mest vid medeltiden gör inget. Mycket av bokens poäng är att hitta spår av flydda tider som man kanske trodde var helt förintade. Men det är i mycket hög grad den gamla traditionella historien som återberättas med hjälp av dessa spår. Kungar och drottningar som krigar och låter bygga olika palats. De som egentligen byggde – arbetarna, Paris befolkning – skymtar bara i förbifarten. Loránt Deutsch är en nostalgiker som inte så lite påminner om vår egen Herman Lindqvist. Det vill säga ganska konservativ i politik och historiesyn. Det verkar som om han helst hade velat att Paris inte hade förändrats alls. Så här avslutar han sin bok:
”1900-talet har inte farit varsamt fram med Paris: Tour Montparnasse, Forum des Halles, kajerna längs Seine, Front-de-Seine, Centre Pompidou, Opéra Bastille, Bibliothéque Francois-Mitterand… Huvudstaden har försetts med många och stora skönhetsfläckar. År 1989 kulminerar den dåliga smaken i och med uppförandet av Grande Arche i en rak linje från Triumfbågen.”
Men med detta sagt är det nog ändå så att nästa gång jag åker till Paris så kommer jag att ta med denna bok som vimlar av små tips om dolda sevärdheter för den historiskt intresserade.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
